Del I

Detta är det första jag någonsin skrivit om mig själv. En novell om min häst.


Ord. Ord är ett redskap: Ett mäktigt redskap för de som kan använda dem.

     Orden har alltid kommit lätt till mig när jag berättar historien om någon annan, när jag berättar de sagor som finns i mitt huvud. Orden bara strömmar ur fingrarana; de bygger upp och river ned, bilder av påhittade – eller verkliga landskap – eller personer eller saker eller händelser eller drömmar eller död bara rinner från tanken genom handen. Men jag vet inte hur det blir att sätta något verkligt i ord. Jag målar aldrig reellt, så kan jag skriva något som verkligen har funnits? Orden har aldrig svikit mig förut, så kommer de göra det nu? Jag hoppas inte det; för jag litar på dem. Och ja behöver dem. Jag behöver orden. För orden är det enda som är verkligt för mig. Bara med ord kan jag se helheter. Se det som är och det jag vill se.

     Jag ska börja med att måla upp en bild. Det borde vara lätt, eftersom jag ser allt i bilder. Jag ser orden i bilder. Så nu får jag se om jag får en ordning på orden, om de vill göra mig denna tjänst och faktiskt måla av ett minne, ett foto ur hjärtats innersta galleri.

     Det är vinter. När jag andas ut står ett moln med vit rök ur munnen. Hela världen är svart och vit, jag älskar när världen är målad i gråskala; det för med sig en magisk tystnad och ett lugn, en trygghet och resten av världen med alla sina färger känns så avlägsen. På marken ligger ett tjockt lager snö, trädens stammar och deras skuggor är svarta eller riktigt djupt blå. Nej, de är svarta, ibland lite grå. Grenarna hänger tunga av snö över stigen och över skuggorna i skogen runt omkring. Ser jag upp ser jag hur stjärnorna lyser upp världen från sitt djupblå, midvinterblå, nattblå himlavalv, störst av alla lyser dock månen. Stor och vit – kall och öde – ändå värmer den mig. Under mig är det varmt, det är värmen från min häst jag känner. Hennes upphettade kropp efter den senast galoppen går igenom hennes fleecetäcke och mina termobyxor in till mina ben. Jag fryser inte, även om det är många minusgrader och solen varit nere i många timmar. Jag är bara totalt lycklig. Lyckligare än jag någonsin varit faktiskt, för det är just där, just då, som jag vill vara. Ensam i vinternatten med den varelse som betyder mest i mitt liv. Snön knastrar, hästen frustar och jag pratar lågt för mig själv. Jag vågar inte prata högt av rädsla för att bryta förtrollningen, men jag vill berätta för min underbara häst vad jag känner. Det luktar kallt, för visst har kyla en speciell lukt? Den går inte att beskriva, men den finns där; frisk och vacker. Kunde inte tiden bara ha stannat där och då? Det hade varit det bästa. Tänk om stigen aldrig tagit slut, om jag aldrig kommit ut på den lilla grusvägen och sett den första gatlyktan. Då hade jag föralltid varit kvar i ett vinterparadis, långt borta från verkligheten.

     Nu hoppas jag bara att jag målat upp min bild tillräckligt tydligt. För som jag sa; det var den lyckligaste stunden i mitt liv. Jag vet inte varför. För det vara bara en vanlig kväll, jag kan inte ens minnas vilken dag, vilken månad eller vilket år. Ändå har jag just detta magiska minne inom mig, på en plats nära mitt hjärta. Till skillnad från de flesta svenskar tycker jag bättre om vintern än sommaren. Snö och kyla; det är mitt element. Kanske var det därför denna vinterkväll blev så helig för mig, för att det var kallt. Fast, jag har ju varma minnen också. Varma minnen med min häst. Även om det är de som skett under en vintermåne som betyder mest. De är de jag ser tydligast för mitt inre när jag tänker tillbaka. För allt kommer bara vara ett minne tillslut: Eller hur? Allt har sin tid, allt har ett slut. Det gäller bara att acceptera slutet när det kommer. Och det kan vara svårt. Många fruktar döden, för att det är slutet, men har inte allt ett slut?

     Jag brukar se det som om hela livet är en bok indelad i kapitel. Varje kapitel har sin början och sitt slut. Om boken inte var indelad i kapitel skulle den vara väldigt svår att läsa, så därför har vi accepterat dessa kapitel. Ibland tar nästa kapitel vid där det förra slutade, ibland redan innan slutet. Så det gäller att vi ser sluten på kapitlen i verkliga livet också. Bara för att ett kapitel slutat måste inte hela boken vara slut, för boken slutar med ordet dog. ”… och hen dog.” punkt och slut. Där kan inte berättelsen fortsätta eftersom döden ännu är något vi inte skrivit om. Fast nu ska jag inte tala om döden, jag vill bara berätta om hur det är att inse att ett kapitel tagit slut, hur det är att inse att det som än gång var nu bara har blivit till ord, till bilder: till ett minne. En ristning på livets häll.

     Nästa bild är från ett tidigare minne. Jag tänkte inte på att bevara det, utan insåg först när fotot redan bleknat hur viktigt det var för mig.

    Fartvinden. Den river mig i ansiktet, får ögonen att tåras och alla ljud att suddas ut till en trummande massa. Framförallt är det dundret från hovarna jag hör. De hamrar ikapp med mitt hjärta som slår allt snabbare av adrenalinet. Mina tankar är för en gånga skull tysta (något de är alldeles för sällan). Om jag faller, om hon trampar fel, om marken är lite för lerig i nästa kurva, skulle vi båda störta mot döden. Eller något liknande döden i alla fall. Hur fort kan en häst springa? Jag vet inte, men jag garanterar att det är fort. Vi riden på en iordninggjord väg av sand runt en åker. Det är detta jag vill göra. Känslan! Kan den beskrivas? Det grå fort, hon galopperar och vi är båda helt uppslukade av sekunderna. Detta är ett test frö hur mycket vi litar på varandra. Om jag tvekar, tvekar hon och då kan det sluta riktigt illa. Men jag tvekar inte och hon tvekar inte. Många jämför en riktigt snabb galopp med att flyga, men det stämmer inte allt. Om en snabb galopp är som att flyga är flyga något väldigt obekvämt – och jag tror att flyga är något mycket skönt – eller så har de som gjort jämförelsen aldrig själva galopperat tillräckligt fort. Det slår och skumpar och hjärtat pumpar. Mer levande än vad jag är just nu är svårt att vara. Jag lever, och känner det i hela kroppen. Kramar tyglarna och håller om med skänklarna in genom sista kurvan. ”Bromsa in i kurvan, gasa ut” som min pappa sa att jag skulle göra när jag körde go-kart. Så gör jag med Penny. Samla några steg och sedan släppa efter. Nu ligger bara en raksträcka framför oss. Hon ökar. Det går fortare än jag någonsin ridit och nu är galoppen inte lika rytmisk längre. Allt är över på några knappa sekunder. Galoppen avbryts till en skumpig trav. Mina ben skakar. Vi är lika svettiga och andas lika snabbt, men jag är glad. Jag är levande. Jag kommer aldrig kunna känna mig lika levande igen.

     När jag ser tillbaka på dessa minnen, dessa stunder jag nu försöker måla upp förstår jag inte varför jag närmar mig kapitlets sista rad. Varför? Jag kommer inte kunna uppleva något som det Penny gett mig igen. Aldrig någonsin. ”Det är ju bara att skaffa en ny häst när du har rest, studerat klart, skaffat jobb och slagit dig till ro” säger de till mig, som för att trösta. Skaffa en ny häst? Tror de verkligen att Penny är en häst för mig? Nej. Jag kanske behöver fröklara det där. Hon är min andra hälft. Hon är mitt allt. Det enda som tvingat mig att stanna kvar i verkligheten. Jag älskar henne och tvekar inte att säga det. Hon har de senaste åren av mitt liv varit mitt allt. Och nu är det slut. Alla löften jag gett henne sviker jag nu. Det gör ont. Det svider verkligen. Liksom gnager i bröstet, pressar tårkanalerna och gör ont i halsen. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0