True Story

”Att jaga varulvar kräver tålamod.” Siri rätade på sig. Hennes hud blev så blek mot de svarta kläderna och det mörka håret, ögonen var blåare än vanligt. Det var nästan som de lös i mörkret. Hon hade undersökt de stora tassavtrycken i den fuktiga jorden. Miguel stod intill frun strax bakom henne; de andra stod i en halvcirkel framför.

”Kom ihåg att inte drick av deras blod.” Fortsatte Siri allvarligt. ”Jag provade en gång, och aldrig har jag blivit så sjuk. De har någon slags läkarförmåga… Jag var nära att dö.”

Hon hade redan berättat allting flera gånger. Utav de fem vampyrer som ingick i deras lilla familj var Siri den äldsta med sina 150 år, hon var dessutom den enda som mött varulvar tidigare.

”Vi kan inte bli sjuka och dö.” Sa Raphael, Siri såg upp på honom med en iskall blick.

”Menar du att jag överdriver?” Rösten var så kall att Belle rös.

”Nej, men levande döda kan väl inte dö?”

”Jag ger er bara mitt råd. Du får gärna se efter om du vill.”

”Det är jättebra. Vi ska inte dricka deras blod.” Miguel klev emellan. Han var en av de nyaste vampyrerna, ändå den mest världsvana och tryggheten i familjen.

”Kom ihåg det, för lukten av deras blod är den mest aptitliga jag någonsin känt.” Förklarade Siri, som bara för att få sista ordet.

Vinden drog förbi dem, med den följde den skarpa lukten av varulvarnas kokande blod. Belle andades in, monstret inom henne vaknade. Fullmånen glänste ner över landskapet och målade världen i silverskimrande svartvita nyanser. Det var helt tyst, spänt. Naturen visste om att det skulle komma att flyta mycket blod. Det var två flockar livsfarliga odjur som fått vittring på varandra.

”Kom ihåg att döda dem; allihop.” Sa frun. Nu stod hon helt intill Miguel, han skyddade henne likväl mot varulvarna som de som i andra fall var deras vänner. Belle beundrade hans självbehärskning; själv hade hon nog kastat sig över frun för länge sedan om han inte stått emellan. Det var äkta kärlek: Den var blind och ostoppbar.

”Om någon lämnas vid liv kommer vi behöva spåra upp den. Det tar bara extra mycket tid.” Fortsatte frun. ”Iväg med er nu!”

Jakten var igång. De förflyttade sig i skuggorna, hela tiden med vinden i ansiktet. Snabbt och som en varelse med en tanke. De var nattliga jägare; detta var deras element.  Belle älskade jakten. Det var inte hon som sprang där i mörkret. Den uppfostrade och mänskliga Belle med känslor var förlorad. Hon kunde bara tänka på målat och på blodet; den underbara energin som fyllde henne när hon fick känna en annan varelses livkraft flyta ut mellan hennes händer.

Denna natt var extra spännande då bytet inte var en vek och lättdödad människa; för en gångs skull skulle det bli en utmaning. En människa kunde i bästa fall känna sig hotad; börja springa eller be till Gud. Redan nu kunde hon känna hur deras byte anade deras närvaro. Luften blev mer laddad; tystare. Bytet visste att de var på väg. Vargarna gjorde sig redo för en meningslös kamp mot sin död.

Så dök de upp i gläntan framför dem. De hade inte flytt, djuren stod stinkande kvar och flåsade. Halvt varg. Halvt människa; de stod på alla fyra, med ryggen upphöjd och krökt och kraftiga bakben där den blöta pälsen smetade åt kring de bristfärdigta musklerna. Ansiktet var utdraget och avlångt, näsan tillbaka sjunken i ansiktet och bildade en bred nosrygg. Öron som låg slickade bakåt och breda munnar med alldeles för många och vassa, gula tänder mot ett brunt tandkött. Hon insåg nu att det fanns mer eller mindre lyckosamma monster; hon skulle glädjas att hon slapp förvandlas till något såhär fult vid varje fullmåne.

”Döda dem: Allihop.” Siri tittade med glödande blick ut på varelserna i skogen. De var fyra stycken; varulvarna var fem.

Det kunde vara lite besvärligt nu då de var i underläge i antal, men det skulle lösa sig. Deras intelligens som vampyrer skulle sättas emot de ointelligenta varulvarna och bara det skulle avgöra slaget. Hon kunde nästan tänka sig hur deras blod smakade; för även om de stank något förfärligt av blöt hund kunde doften av underbart blod inte döljas. Siri hade varnat dem; varulvsblod var otroligt lockande. Först nu förstod hon varför… Det skulle krävas enorm självbehärskning för att inte dricka av bytet.

Några sekunder förflöt utan att varken den ena eller den andra sidan rörde sig. Sedan var det som någon övermakt gett en signal för samtidigt kastade de sig emot varandra. Det var känslan av kampen so var så upphetsande. Stora tussar päls gled mellan hennes händer innan hon tillslut fick ett ordentligt grepp och kunde klänga sig kvar. De var odjur, monster, jägare som djuriskt och omänskligt slet sönder sina byten. Hon fick in underarmen i munnen på hennes valda offer. Den varglika varelsen kastade sig som galen från sida till sida, och försökte bita sönder benet. Hennes smala handleder fick som tur var plats mellan tänderna längst in och hennes grepp var omöjligt att bryta sig ur. Hon pressade sina armar mot sig, kände hur det spände i huden och hur den sprack.  Det knakade rått i djurets käke när hon pressade den uppåt och bakåt. Hennes skrik av blodtörst och ansträngning kombinerades med vargens tjut av smärta då hon knäckte nosryggen bakåt. Blodet forsade fram och den tunga varelsen föll bakåt på rygg. Hon klämdes fast mellan den tunga varelsen och den leriga och nedtrampade marken där päls och blod gjort underlaget halt och livsfarligt. Det avbrutna nosbenet stack ut ur den tunna gomhuden och skar upp hennes underarmar. Det sved och gjorde ont, hennes döda blod blandades med monstrets och hon blev tvingad att släppa taget för att inte bryta sönder sin egen kropp under den ofantliga tyngden.

Med sina avbrutna och blodiga naglar klöste hon in i den varma och kraftiga djurhuden. När greppet om pälsen blev tillräckligt stadigt slet hon av en stor tuss med päls och tillhörande hud. Vargen ylade av smärta, den blev förlamad och oförmögen att röra sig då ett stort parti kött var blodigt och blottat på dess bröst. Belle bet tag i örat och lät tänderna gräva sig in tills de gått helt igenom. Då slet hon till så att halva örat hängde kvar i hennes mun samtidigt hon hon klöste in ed fingrarna i det blottade köttet på vargens bröst. En plågsam död väntade varulven. En mycket plågsam död då hon bit för bit dödade den. Den vred sig ovanpå henne och försökte klösa henne med sina stora klobeklädda händer. Muskeln på hennes ena arm slets från sitt fäst och det flimrade framför ögonen. Det gick inte att kväva skriket som måste ha nått ända tillbaka till staden.

Tyngdpunkten som låg över henne flyttades och plötsligt var hennes ben helt fastlåst mellan en rot i marken och ryggen på det stora odjuret. Hon kände sina tårar rinna nedför kinderna och luften pressades ur lungorna. Om hon inte redan varit död hade detta tagit död på henne. Det vällde upp blod i munnen och den mörka pälsen på varulvens bakhuvud var plötsligt helt nedfläckad av blod. Det behövdes ett skrik till – ett skrik av raseri – för att hon skulle ha kraft nog att avsluta jobbet. Om hon bara kunde få kroppen att samarbeta, men det var svårt. Även om hon gått till ett evigt liv i denna nya vampyrkropp var hennes kroppsliga tålighet inte mycket förbättrad. Lite bättre fysik hade hon, men inte mycket. Någonting var brutet inom henne och långsamt rann instinkten att mörda av henne. Hon grät och spottade blod under en varulvs tunga kropp. Den rörde sig inte längre, var bara tung och obehaglig ovanpå henne. Hon drog ut sin hela arm ur den öppna och söndertrasade bröstkorgen och insåg att hon höll i något. Ett tjock, mörkt och avslitet blodkärl hängde som en lealös orm i mellan hennes fingrar. Utan att vara medveten om annat än smärtan i hennes egen kropp hade hon grävt sig genom bröstkorgen på djuret och slitit ut en artär. Nu var vargen ovanpå henne död och hon låg dränk i sitt och djurets blod, krossad och oförmögen att röra sig på ett stilla slagfält. Hade alla dött samtidigt?

”Belle!” Siri föll på knä intill henne. Hur kunde den blåögda vampyren vara så hel och ren?

”Jag sitter fast…” Det var knappt att rösten bar henne mellan snyftningarna. Det gick inte att röra sig, hela kroppen gjorde förblindande ont.

”Lilla gumman…” Med en mjuk och bara något blodig hand – men med avbrutna och blodiga naglar – smekte Siri mjukt och kärleksfullt över hennes kind. ”Vi ska få loss dej. Du har varit jätteduktig.”

Hennes röst var så mjuk och skön att lyssna till och hennes händer så varma när de gled över Belles kind eller kramade hennes blodiga händer. De ryckiga snyftningarna mildrades lite och de stela, livrädda musklerna vågade börja slappna av. Belle slöt ögonen och koncentrerade sig på Siris lugnande och tröstfyllda röst. Smärtan blev alltmer avlägsen och snart där efter måste hon ha förlorat medvetandet.

Det dröjde inte länge innan mannen började se sig omkring.

”Var är Er väninna och min bror?”

Belle var inte ovan vid att Siri försvann med olika män, i själva verket var hon van. Det hade gått henne helt förbi att Siri var borta. Siri hade bra hand med män; hon kunde få vem hon ville dit hon ville. Samtidigt som männen trodde att de förförde henne spelade hon sina kort helt rätt. Det var lite obehagligt att en kvinna i hennes ålder älskade och dödade män som var över hundra år yngre.

”Jag vet inte.” Belle visste i alla fall att Siri inte dödade brodern; de hade kommit överrens om att natten skulle bli blod fri.

”Åh nej…” Han släppte henne genast. ”Det är så uppenbart.”

”Vad?” Hon tog ett steg närmre och såg upp på honom. Han backade undan.

”Själklart! Du och din vän, ni är såna där glädjeflickor, eller hur? Det är därför ni är här helt själva och beter er så… så fritt!”

Hjärtat föll som en sten i bröstet. Vad var det han stod och sa? Vågade han kalla henne och Siri för prostituerade? Hon visste inte om det värsta var förolämpningen eller tanken på att den kom från honom.

”Vad tror du om mig?!” Hon tog ett steg ifrån honom, arg och sårad så att det sved i bröstet och kokade i blodet. Det krävdes stor självbehärskning för att inte kasta sig över honom och slita upp hans strupe.

”Men förklara då varför Pedro smiter iväg med…”

”Och du tror inte att han gjorde det frivilligt! Det är väl han som är syndaren, som är gift.”

Det som börjat så trevligt urartade till ett riktigt bråk. Dock fanns inte energin till att bråka, det gjorde för ont i själen för det. Han hade varit så annorlunda. Hon tänkte inte tala mer med honom, utan vände honom bestämt ryggen och gick iväg över golvet; mellan de dansande paren. Förolämpningen och sveket satte sig för djupt i henne för att hon skulle vilja tala med honom igen. En del av henne ville ramla ihop på sängen och gråta; den andra delen ville döda något så att det varma blodet sprutade över henne och fuktade de dyrbara kläderna.

Hon väntade på Siri utanför, vägrade att tala med de som sökte hennes uppmärksamhet. Tillslut kom hennes vän ut. Siris leende strålade som vanligt och hon var röd om kinderna.

”Vad gör du här ute?” Hon var lite andfådd när hon kom fram till Belle.

”Kom nu.” Belle vände bort ansiktet och gick därifrån. Hon mådde illa.

”Nej men, älskling…” Siri lade en hand på vardera av hennes bara axlar. ”Vad hände?”

Belle tittade in i väggen för att undvika Siris granskande blå ögon.

”Kom nu, hjärtat, jag misstänker vad du behöver. Vi kan nog hitta något värmande nere i stadens fattiga kvarter.” Hon lade en arm kring Belles axlar. Tänk att det inte ens behövdes en förklaring för att Siri skulle förstå var felet var. Siri visste nog till och med bättre än Belle varför hon blev så ledsen.

De klättrade in i en vagn som långsamt började rulla längs de ojämna gatorna. Belle sa ingenting, stirrade bara ut på de mörka husfasaderna.

”Du behöver lite blod… Vad gjorde han mot dig?” Siri strök med en mild hand över Belles kind. ”Du tänker på honom, eller hur?”

”Han trodde att vi var prostituerade.”

Siri gav ifrån sig ett av hennes glittrande och bubblande skratt. ”Vilken korkad pojke! Så lite han vet om stadens liv och hur man njuter av det.”

”Vad menar du?”

”Han kallade oss för horor menar du, en mycket osäker pojke menar jag. Han är inget att tänka på. Men som tack för hans väl valda ord kan vi festa på hans blod.”

”Nej!” Belle blev förskräckt. Även om hon för tillfället hatade honom, kunde hon inte tänka sig att se livet slockna i de vackra ögonen.

”Du gillar honom alltså.” Siri lutade sig tillbaka i sätet och log med röda läppar kring vita, spetsiga tänder.

”Vad får dig att tro det?” Belle bestämde sig för att se ut genom fönstret istället, hon vägrade ge med sig; även om hon redan hade förlorat. Siri hade dragit sina slutsatser, vilka säkert var väldigt sanna.

”Jag bara vet.” Det gick inte att missa hur Siris blå blick trängde in i Belles profil. ”Vi får se till att du träffar honom nästa helg igen. Frågade du om hans namn?”

”Nej.” Vad dum hon var! Varför hade hon inte bett att få veta vad han hette? Nu skulle hon nog aldrig träffa honom igen.

”Vilken tur att jag tänker så långt då. Hans bror heter Pedro, han heter Simon.”

”Du frågade om hans namn?”

”Självklart; det gäller att hela tiden ligga steget före.” Siri skrattade lite. ”Det löser sig, jag och Pedro var lika. Vi kommer tänka i samma banor och se till att ni träffas igen.”

Detta är del två av den novell jag publiserade på min blogg missfrankenstein.blogg.se. Där går den första delen att läsa för den som är intresserad.

Siri visste hur man förde sig, hon visste precis hur hon skulle uppföra sig som dam för att väcka männens intresse. Med en elegant rörelse svängde hon benen ur vagnen och tog emot hjälpen ned hon erbjöds. De tunga kjolarna var inget bekymmer för hennes rörelseförmåga, hon var lika elegant i dem som i ett per enkla byxor. Hon var för evigt fångad i en ung kvinnas kropp; Siri hade varit vampyr längre än någon annan de kände till. Ändå betedde hon sig fortfarande som den unga människa hon var dagen hon passerade in i odödligheten.

Belle kunde inte hålla sig från att avundas. Till skillnad från Siri avskydde hon förbannelsen och det fanns inget hon ville mer än att kunna vandra fritt i världen igen. Att ha solen som fiende, att inte kunna njuta av dagen; det fick henne att må dåligt. Hon hoppades innerligt att hon en dag skulle acceptera sitt öde och bli som Siri; se det positiva i situationen och njuta av det liv hon blivit dömd till. Om hon tänkte efter var hennes liv som vanlig människa inget hon skulle vilja gå tillbaka till…

”Det bästa med maskerader är att man inte behöver säga sitt namn. Vi kan vara helt anonyma.” Siri tog henne vid armen och tillsammans skred de uppför trapporna till den stora festsalen. Det var inte så att de inte blev uppmärksammade, men ingen brydde sig om att fråga om de var bjudna. Belle log glatt mot de människor de mötte, hon gjorde sitt bästa för att glänsa ikapp med Siri.

”Vi börjar natten här, så kan vi fortsätta festen sedan.” Siri blinkade menade mot henne med ett menande flin på de rödmålade läpparna. ”Men inget ätande i natt.”

”Inget ätande i natt.” Belle skrattade mot henne. Nej, de skulle ha kul denna natt, inte gå hem innan soluppgången och veta att de tagit en människas liv. Siri brydde sig inte, men Belle hade inte riktigt vant sig än. Även om det blev lättare varje gång.

Till skillnad från de flesta andra kvinnor i deras unga ålder trädde de in i fest salongen utan en manlig kavaljer. Siri ledde med sig Belle till ett bord på andra sidan det stora dansgolvet, mitt emot entréporten. De skulle bli sedda direkt av alla som klev in, vilket var en del av Siris perfekta plan. Belle ville ha en trevlig kväll, vilket hon redan hade. Siri däremot, ville ha så mycket mer.

”Du är så stel ibland, Belle.” Siri höll upp glaset så att den gamla servitören kunde fylla på det med blodrött vin. Det vattnades i munnen av tanken på blod, olyckligtvis var vin inte i närheten av lika gott som blod, sin färg till trots.

Belle insåg att Siri talat till henne. Hon skakade på sig och log lite dumt: ”Ursäkta?”

”Jag sa att du är så stel ibland.” Det var helt typiskt Siri att säga något så rakt på sak.

”Jaha.” Belle kunde inte låta bli att bli sur. Hon var inte stel och tråkig; hon var bara inte som Siri.

”Jag menar; du är så vacker och så charmig. Kan d inte försöka slappna av lite mer och njuta av livet?”

Belle tittade på henne, det gick inte att hålla tillbaka leendet i mungipan. ”Jag antar att du vet vad du talar om.”

”Jag vet, självkart vet jag, och självklart har jag rätt. Dessutom vet jag att du behöver slappna av nu genast, för jag tror att två flugor har dragits till vårt ljus.”

Belle vände sig hastigt om mot ingången och fick syn på de två unga män Siri nickat mot.

”Titta inte” hennes röst var uppmanande ”de ska inte veta att vi vet om dem, då blir vi inte lika intressanta.”

Dock var det ytterst svårt att inte titta, inte heller gick det att snegla diskret eftersom masken för ansiktet begränsade sikten åt sidorna. Det var inte det att hon inte brukade gå ut och bli uppbjuden, bara det att det var lika spännande varje gång. Tanken på att någon såg henne i mängden var smickrande, det kittlade i magen av upphetsning.

”Är de på väg hitåt?” Hon satt så dåligt till, om hon försökte se dem skulle hon vara tvungen att vända sig i stolen och då skulle det bli för uppenbart vart hon tittade.

”Jadå. Nu började de röra sig i vår riktning.”

”Hur ser de ut?”

”Bättre än vanligt.” Siri såg nästan uttråkad ut över dansgolvet. Belle kunde knappt sitta still, hela kroppen ville vända sig om och titta på de två främlingar som närmade sig. Hon tyckte sig kunna urskilja deras lukt, även om hon inte hade en aning om vilken som var deras.

”Ursäkta mig, mina förtjusande damer.” En främmande mansröst, mörk och med en högdragen stämma.

Siri vände sig långsamt åt de två männens håll, Belle gjorde detsamma. Hon antog att hon vred på huvudet för fort och att hon log för mycket. Ja, de såg väldigt bra ut. Även om större delen av ansiktena var dolda bakom masker, så var kropparna, kläderna och det av ansiktet man såg tilldragande.

”Ja?” Siri log mot dem; ett något kallt leende.

De två unga männen bugade sig; han längst fram mer världsvant medan mannen bakom gjorde det lite för snabbt.

”Får jag besvära madamen med en dans?” Frågan var riktad till Siri från mannen längst fram, han med lite skägg, gyllene mask och den mörka rösten. Siri gav Belle ett leende innan hon reste sig.

”Det ska nog inte vara ett bekymmer. Om nu herrn kan dansa?” Hon neg en gång och räckte fram handen. Han tog den, bugade sig igen och kysste den, och så gled de ut på dansgolvet. Belle kunde redan nu se hur det skulle sluta mellan den främmande mannen och Siri, de båda verkade spela i samma liga. Hennes nyfikenhet riktades istället mot han som fortfarande stod lite bakom henne.

”Kan jag göra damen sällskap vid bordet?” Frågade han hastigt med en bugning. Hon blev lite besviken för att han inte bjöd upp henne, men slätade över det med ett leende.

”Det vore mig ett nöje.” Med en gest hänvisade hon hon om till den tomma stolen på andra sidan bordet.

”Eller…” Han tittade på henne med huvudet lite på sned. ”Skulle ni vilja stå ut en dans med mig?”

”Gärna!” Belle visste med sig att hon inte var en dam, det var hon inte menad till. Det spelade ingen roll om hon bytt sällskap sedan hon blivit vampyr, inners inne skulle hon alltid förbli en nästan pojkaktig bondflicka. Mannen såg förvånad ut över hennes häftiga beteende, det var inte det han förväntat sig. Sedan log han och tog hennes hand. När han såg upp efter att ha kysst den handskbeklädda handryggen möttes deras blick för första gången. Hjärtat slog ett slag snabbare, det hände något just då. Han var något annat, något utanför mängden. Hans ögon; de var de vackraste hon sett. Bruna och djupa. De såg på varandra lite längre än de borde ha gjort, ingen ville vara den först att vika med blicken.

”Gillar Ni att dansa?” Det var en tafatt fråga han ställde, men den fick henne att blinka till och se bort.

”Jodå, dansa är väldigt trevligt. Vad anser Ni då?”

Han gav henne ett leende och tillsammans gick de ut på dansgolvet. Belle gjorde alltid sitt uttersta för att dansa som hon blivit lärd, men ännu var hon inte tillräckligt erfaren för att kunna hålla ordning på de många kjolarna. Det var jätteroligt att gå ut och träffa nya människor, umgås och dansa, men hon var inte riktigt förtjust i överklassen. Mannen som nu förde henne över salongens blanka golv väckte dock hennes intresse. Även om en mask täckte större delen av hans ansikte, så hade hon helt fastnat för det hon kunde se. Hans ögon; de var mörkt bruna och hade ett djup hon inte förväntat sig att se i en ung mans ögon. Men de var också nedstämda, någonting tyngde honom.

”Vad tänker Ni på?” det var länge sedan han mött hennes blick, men när hon nu såg upp på honom och ställde frågan såg han rakt på henne igen.

”Jag vet inte om det angår en fullt främmande madame…” Sa han lite dröjande som svar. Rösten var helt allvarlig, ögonen granskande.

”Kanske är det till en främmande kvinna det mesta angår?” Hon gav honom ett leende.

Det ryckte lite i hans mungipa. ”Men jag känner Er inte. Jag vet inte vem Ni är.”

”Kan inte det göra saken lättare? Jag känner inte Er heller, så Ni kan lätta Ert hjärta för mig utan att vara orolig över att Ni säger något opassande.”

”Ni verkar verkligen vara angelägen om mina bekymmer.” Han skrattade till, uttrycket kring munnen blev mycket mildare.

”Ni verkar vara angelägen om att inte berätta.”

”För det passar sig inte riktigt…” Han suckade, såg bort en stund.

Snurra in, snurra ut, byta sida.

Så såg han tillbaka på henne, Belle vågade sig på att se rakt in i hans ögon ännu en gång.

”Jag borde inte vara här, precis som min broa inte borde. Men som vanligt var det han som övertalade mig. Min blivande hustru ska snart komma – jag har fått ett namn på henne nu – och jag vill verkligen bli en bra make. Till skillnad från min bror… Även han fick äkta en kvinna våra föräldrar utsett, men han har då aldrig accepterat att ta henne till sitt hjärta utan går ut för att söka glädje och kärlek i korta historier. Så han insisterade på att vi skulle njuta av mina ’sista veckor i frihet’, som han valde att uttrycka det.”

”Så du älskar henne inte?”

”Hur ska jag kunna älska en kvinna jag aldrig mött? Dessutom är hon bara en flicka…” Han såg bort, den fina munnen med sina fylliga läppar var genast allvarlig igen; sorgsen. ”Men Ni då?”

”Jag?” Belle insåg att frågan var riktad till henne. Nu tittade han på henne igen, men huvudet lite på sned och en välvillig fråga i de mörka ögonen.

”Ja, Ni madame. Har Ni en make vald åt Er än, eller är Er fader en gentleman som låter dig välja själv?” Nu skrattade han till.

Snurra in, snurra ut, byt sida.

”Jag har ingen far, och ingen vald make.” Hon kunde inte hjälpa att rösten lät lite kall.

”Är han död?” Mannen såg genast förvånad ut, Belle blev överrasked av den plötsliga ändringen i hans tonläge.

”På sätt och vis…” Svarade hon dröjande. Nej, han var inte död: Hon kunde bara inte träffa honom mer, varken han eller någon annan i hennes familj. Hon var helt ensam i den nya familjen av levande döda hon hittat till.

”Hur kan man vara död ’på sätt och vis’?” Han log igen, hon tyckte om hans leende.

”Det är komplicerat.” Hon log tillbaka, ett ärligt leende som kom hela vägen från hjärtat.

”Jag berättade min sorg för dig.”

”Om vi säger så att alla har en väldigt mörk hemlighet, en so inte borde komma ut?”

”Vad kan du ha för hemlighet som är så mörk?”

Snurra in, snurra ut, byta sida.

”Vi kan säga att jag rymde. Blir du nöjd med det svaret? Eller rättare sagt; jag flydde då de blev dödade.” Det kändes konstigt att uttala meningen med en helt neutral röst. Hade hon vant sig vid det? Kanske, hon hade ju trots allt varit med och druckit av deras blod den där första natten av evigheten…

”Så hela Er familj blev mördad? Har någon gripits för dådet?” Han avbröt dansen och tittade på henne, orolig och allvarlig.

”Kan vi prata om något annat? Något trevligare?” Det var sant, hon ville undvika ämnet. Skulle hon någonsin kunna tala om det? Det gjorde ont i själen när hon tänkte tillbaka, hon skulle aldrig förlåta sig själv för att hon inte fått dö som de andra.

”Men…” Han tvekade.

Belle suckade och vred sig därifrån, hon ville inte vara tvungen att berätta något. Det skulle bara göra allting värre. Först stod han stilla där hon lämnade honom, sedan kom han skyndande efter. Aldrig hade hon varit så glad över att bära en mask; den dolde tårarna som smetade ut sminket. Hans hand kramade hennes arm och fick henne att stanna upp och vända sig om.

”Förlåt. Jag förstår Er om det är ett känsligt ämne.” Den unga mannen var helt uppriktig i sitt uttalande. ”Snälla, vi kan tala om något annat.”

Hon lät honom hålla kvar henne, det kändes bra. De blev stående lite för länge och bara tittade på varandra. Utan att säga ett ord, men ändå utbytte de så mycket under den stunden.

”Får jag lov till en ny dans?”

Det gick inte att hålla tillbaka det lilla leendet. ”Självklart.”