True Story

”Kan jag få se ditt ansikte?” Natten hade för länge sedan startat och det var inte många gäster kvar på festen. Inte de heller; de hade vandrat genom staden och satt på en parkbänk nere vid kanalkanten, inne i parken bakom de stora pilträden. Ensamma med enbart den stjärnklara himlen ovan sig som sällskap.

Han vände sig mot henne, som han inte var beredd på frågan. Den föll sig egentligen väldigt naturlig. Hur länge skulle de behöva umgås innan e tog av sig sina maskeradmasker och visade vilka de egentligen var? Hon visste redan att hon tyckte bättre om honom än vad hon tyckt om någon annan någonsin. Det spelade ingen roll hur han såg ut bakom masken; hon var kär i honom ändå. Deras samtal under kvällen hade flutit så enkelt och så naturligt. Det var som de alltid varit menade för varandra och bara gått runt hela livet i väntan på att mötas. Ödet, eller Gud, eller vad det nu var som styrde hade fört dem samman. Hon visste det, han var den enda för henne och hon kunde redan säga att hon älskade honom. Det kändes så i alla fall. Inte för att hon någonsin älskat någon innan, men om det fanns något som hette kärlek så var det precis det hon kände nu.

Simon suckade lite och förde försiktigt handen mot sitt ansikte. Så tvekade han mitt i rörelsen.

”Om jag ska visa mitt ansikte vill jag se ditt också.”

Nu var det Belles tur att se bort och bita sig i läppen. Hon hade så runda kinder och lite röd hud, hon var inte som Siri som alltid var jättevacker. Tänk om han inte skulle tyck om hennes runda uppnäsa? Tanken var skrämmande och obehaglig. Även om hon försökte intala sig att han tyckte om henne som hon var blev hon orolig att han skulle lämna henne vid åsynen av hennes ansikte. Ingen hade ju tidigare kommit till henne bara genom att se hur hon såg ut. Var det samma tvekan han kände? Vad hände om han inte var lika vacker bakom masken som hon trodde och hoppades på? Skulle hon känna samma sak för honom då, eller skulle hon bli som Esmeralda och bara ta personen efter hans utseende? Belle var livrädd för att hon faktiskt skulle vara lika falsk och ytlig som sina kvinnliga vänner. Hennes erfarenhet av kärlek och relationer var alldeles för liten för att hon med säkerhet skulle veta hur hon skulle reagera.

Lite erfarenhet hade hon allt; korta nattliga äventyr med främmande män där hon låtit sig helt styras av sin blodtörst och sina djuriska lustar hade hon upplevt. Vissa av dessa tillfällen mindes hon inte, andra mindes hon med glädje och av vissa mindes hon bara blodet – och törsten.

”Samtidigt.” Sa hon med ett leende. Det var svårt att försöka se lika vacker och charmig ut som han, för hans leende var det vackraste som fanns.

”Javisst.”

De såg varandra rakt i ögonen när de långsamt drog ned de färgade maskerna från sina ansikten. Det kittlade i hela kroppen, efter detta skulle de helt och hålet ha gett sig åt varandra. Nu fanns det ingen återvändo. Hon blundade och kände nattbrisen glida över den något svettiga huden som gömt under masken hela kvällen.

Så satt de där intill varandra. Blottade. Deras hemliga identiteter var nu avslöjade och hennes Simon hade fått ett helt eget ansikte. Ett ansikte hon inte kunde sluta le mot. Hon älskade honom; det kunde inte vara något annat. Hon var på väg mot något nytt; ett nytt äventyr i livet där bara månen skulle vaka över henne. Känslan av vinden i ansiktet, hans närvaro och framtiden som plötsligt lyste som av solens strålar fick henne att önska att stunden aldrig skulle ta slut; det fanns ingen plats där hon hellre ville vara än just där, just då, med honom.

Med en öm och kärleksfull hand smekte han över hennes kind; kände på hennes ansikte. Hon kunde inte annat än att le mot honom, det kändes som hon strålade ikapp med månen. Han var så fin, så härlig att se på. Bättre än allt hon vågat drömma om. Hände detta verkligen? Satt hon här med honom eller drömde hon bara för att hon önskade sig kärlek så innerligt? Skulle Frun plötsligt ropa högt och beordra dem om att utföra något ohyggligt uppdrag? Just nu kändes hennes liv så avlägset. Det var som hon blivit född för just denna stund; för att få sitta där i månskenet med honom och betrakta hans ansikte. Lägga varenda detalj på minnet: De mörka och djupa ögonen; mörka, runda ögonbryn i samma färg som den lilla mustaschen som följde läpparnas mjuka form; näsan som var ganska smal men fortfarande så perfekt in i det milda ansiktet. Framförallt älskade hon ögonen – precis som innan.

De lutade sig närmre varandra, fram mot varandra. Det verkade som världen kring dem hade stannat.  Hur kunde de ha så tur att de möttes? Hon kunde känna på hans energi att han tyckte om henne också; han ville vara nära henne. Kärleken mellan dem låg i luften och väntade – ruvade som en fågel värmer sina ägg – på att de skulle erkänna den och låta den slå ut.

”Kan du känna det?” Viskade han, andedräkten var varm mot hennes hud. Månen var helt stilla och vakade över dem som en enögd vandrare över himlavalvet.

”Ja.” Hennes leende hade inget slut. För första gången på länge var hon helt lycklig, och för första gången i hennes liv var hon förälskad.

Hans hand låg om hennes nacke och tryckte henne närmre. Hon besvarade genom att luta sig närmre. Kyssen var mjuk och full av så mycket. Det kändes i hela kroppen. Hon levde! Hon levde! Det fanns där inom henne; livet som blivit så brutalt utplånat. Om det var någon som kunde läka henne igen så var det han. När de satt där kändes de som de var en. Förenade genom kyssen och natten. Kunde det kännas såhär? Det gick inte att beskriva. Inga ord skulle räck till för att måla upp de färger som fanns inom henne eftersom dessa färger inte går att se.

Tillslut var de tvungna att avbryta för att han skulle få chans att hämta luft. Det kändes så skönt i kroppen. Varmt. För första gången på flera år kände hon sig varm och inte bara tom. Det var en upplyftande känsla som gav henne orken att leva. Ett litat tag till skulle hon nog stå ut; nu när han fanns med i livet. Det var obegripligt hur det hade kunnat bli som det blev, hur hon kunde känna sådan samhörighet med denna främling, men ändå föreföll det sig helt naturligt. Hon var där hon borde. Han var där han borde – de var tillsammans. Hennes skratt kändes naturligt, lätt och vackert för en gångs skull, hans skratt var naturligt, lätt och vackert.

Så gled natten förbi alltför snabbt och nästan försent kom hon att minnas vad hon egentligen var. Efter ett hastigt farväl och en påhittad ursäkt fick hon springa hela vägen hem. Medan solen steg allt snabbare skar de trånga skorna in i fötternas hud och stora vätskefyllda blåsor växte fram, de sprack snabbt och resulterade i en svidande smärta och blod som fläckade de vita strumporna. Hon svor lågt, sparkade av sig skorna, tog dem i handen och sprang vidare utan. Marken var smutsig och hal, men fortfarande sval och det var nästan skönt att springa utan skor. Om hon tänkte på Simon blev det ännu skönare och det var värt den plågsamma springturen hem.

Solen föll redan in på hallgolvet när hon andfått pressade sig mot den bortre väggen för att undvika det livsfarliga ljuset. Så föll källardörren igen bakom henne och hon var i trygghet; instängd i mörkret. Nu hade hon i alla fall fått ett ljus inom sig; och detta ljus skulle hålla henne vid liv länge framöver. Det visste hon. Med en handen inpressad i munnen för att kväva ett glädjeskrik sjönk hon ned på golvet och andades ut. Belle kunde inte minnas när hon senast var såhär lycklig.

”Vad får dig att tro att jag vill att han kommer?” Belle lutade sig trotsigt tillbaka i stolen och försökte se sur ut. Siri skrattade bara vänligt och kastade med sitt ljusa hår. Hela vampyren utstrålade självförtroende och egenkärlek. Det var fantastiskt hur Siri fortfarande kunde älska sig själv när hon gjort så fruktansvärda saker som hon gjort. Belle mådde fortfarande dåligt efter arbetet med varulvarana. Hennes kropp gjorde henne påmind varje gång hon såg en ruggig eller storvuxen hund; magen vände sig utochin och ångestvågen som sköljde över henne skickade stötar av smärta genom hela kroppen. Skulle hon någonsin bli botad? Mest skrämmande var ändå det hon gjorde föra att döda varulven. Slita sönder den, döda den långsamt och plågsamt. Det gjorde ont i henne när hon tänkte på det. Hur skulle hon någonsin kunna kalla sig människa efter något sådant? Hur skulle hon någonsin ha en chans att komma in i himmelriket till sin familj som hon alltid önskat att hon skulle få göra om hon en dag blev befriad från denna levade död.

”Du behöver släppa det.” Siri lyfte sitt glas menande mot henne. Det var obehagligt hur hon ibland tycktes kunna läsa tankar. ”Jag ser på dig att du fortfarande tänker på hundarna. De var monster och vi gjorde vårat jobb. Världen blir en mycket bättre plats utan sådana som dem.”

Belle bet ihop. Om vargarna var monster; vad var inte de då?

”Nämen titta.” De perfekt rödmålade läpparna kring Siris onaturligt vita tänder formade ett glittrande leende mot något bakom Belles rygg. Det var inte svår att veta vem eller vilka Siri fått syn på. Självbelåtenhet lyste i hennes ansikte och hon kråmade sig tillgjort.

”God afton, mina vackra damer.” Han klev upp jämsides med dem och bugade sig djupt. Det var han med lite skägg, den äldre brodern; Pedro. Belle vågade knappt hoppas att hennes kavaljer skulle vara med. Ville hon ens att han skulle komma? Han hade förolämpat henne djupt vid deras första möte, ändå hade hon inte gått en dag utan att tänka på honom. Men han dök snart upp i sin blå mask intill sin storebror. Simon. Det var det han hette, enligt Siri i alla fall. Det var kanske inte ens hans riktiga namn, vad visste hon?

”God kväll.” Även Simon bugade sig och såg genant undan. Han såg lite obekväm ut; tvinnade in sina fingrar i varandra och undvek att se rakt på Belle. Vågade han inte se på henne? Skämdes han, eller trodde han fortfarande att hon var en lyxhora?

”Något säger mig att Ni är sugen på en dans, min kära herr Pedro?”  Utan att vänta på svar reste Siri sig och kastade med sitt långa hår. Siri visste vad hon ville och hon visste att hon som vanligt skulle få sin vilja igenom. Pedro gav henne ett charmigt och glittrande leende när han tog henne vid armen och tillsammans gled de ut på dansgolvet bland alla kroppar som röde sig i takt till den lätta musiken.

Belle vände sig mot Simon och väntade på att han skulle säga något, eller att hon skulle våga säga något. Vem borde säga något? Han hade förolämpat och sårat henne djupt, men samtidigt ville hon inte riskera att han skulle försvinna ur hennes liv i samma stund som Siri var klar med hans bror. Risken att det skulle bli så var alldeles för stor. Han slickade sig läpp om läpparna för att fukta dem och harklade sig, skruvade lite på sig och verkade tillslut ha beslutat sig för att bryta tystnaden mellan dem.

”Jag antar att jag bör be Er om ursäkt…” Började han försiktigt och trevande. Hennes hjärta slog snabbare och hon hade svårt att inte börja le fånigt, hon misstänkte att hon redan log som en galning. Hon hade ett hjärta! Och det värmde hela hennes kalla kropp när han talade till henne och såg på henne med sina vackra, mörka ögon.

”Det är inget att be om ursäkt för.” Hon försökte slå bort hans blyghet och få honom att le. Han skakade bara på huvudet.

”Jag inser mitt misstag och är beredd att ta följden som en man. Men jag skulle ändå vilja vara så oförskämd att be Er om en dans, om Ni nu står ut med min närvaro och kan förlåta mig.” Han sa det snabbt och gick ned på knä vid de sista orden. Belle kände hur ansiktet hettade och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hans ord gjorde henne glad och förvirrad. Han bad henne verkligen om ursäkt och menade det med hela sitt väsen. Det värmde och piggade upp henne, samtidigt om hon kände hur hon blev svag i benen och hur det kittlade i magen. Hans nacke var framåt böjd och blottad då han såg ned i golvet i väntan på hennes dom. Tungan gjorde motstånd när hon försökte få den att uttala de ord hennes hjärna slumpvis parade ihop i konstiga meningar.

”Ja” Det var den enda stavelse hon lyckades få fram tillslut. ”Javisst; gärna: Självklart!”

Samtidigt som hon uttalat orden såg han upp och de vackra ögonen glittrade till. Han log mot henne, ett leende hon älskat från första stund hon såg det. Det var det leende hon såg framför sig varje gång hon slöt ögonen och försökte inte tänka på honom. Hon kunde inte undvika att tänka på honom, allt i hennes närvaro hade gjort henne påmind om honom hela tiden.

”Javisst…” Han lyste upp och reste sig. Så stod de bra där, intill varandra utan att veta vad de skulle göra. För nära, men ändå för långt borta. Han tog inget initiativ, vilket inte hon gjorde heller. Några sekunder passerade, ingen gjorde en ansats att röra sig. Hjärtat slog, det var som det riktigt kunde känna hans närvaro. Sedan verkade han komma på sig och så var det magiska ögonblicket borta.

”Får jag lov då?” Han log lite blygt med sitt skeva leende. Så otroligt charmig. Och vacker.

Belle var osäker på hur bra hon kunde få rösten att lyda så hon nöjde sig med att räcka fram handen så att han fick ta den. Hans behagliga, varma, trygga hand kramade hennes när han bugade sig för att låta sina mjuka läppar nudda den handskbeklädda handryggen. De gled under tystnad ut på det polerade, svart-vitrutiga dansgolvet och försvann i mängden med dansande par.