Rävens ansikte

Introt till min första bok, har inte försökt få den publiserad än, men ska redigera den lite till och försöka sen.

 
Åldern syntes tydligt i den gamla kungens ansikte. Höken tittade på honom utan minsta antydan till medömkan i blicken. Aldrig hade han känt sig så levande som just nu. Runt omkring pågick striden. Att den dumma kungen aldrig kunde ge sig, vad vann han på krig, krig och krig? Han borde ha insett för länge sedan att hans bäst före datum passerat. Blicken i kungens ögon var grumlig, en strimma blod rann ned från hans tining. Skägget var dammigt, ansiktet som tidigare haft en mörk, jämn färg var nu randigt av blod, svett och smuts. Kung Ofam av Bevirh utgjorde en ynklig syn där han stod på knä i smutsen efter sina egna krig, mitt bland sand och sten, kroppar och död. Öga mot öga med den unga och starka Höken. För tredje gången sedan Höken dragit kungen ur sadeln rätade han till hatten. Den var lika smutsig som marken runt dem. Därefter drog han handen genom det axellånga, svarta håret och suckade. Så lyfte han blicken mot himlen och blundade ett ögonblick.
   Det var en molnig dag. Dagen då den tredje och yngsta ledaren i motståndsrörelsen fattade ett avgörande beslut. Svärdet låg helt rätt i hans hand, hur många liv hade krossats under dess klinga? Han skämdes lite. ”Undvik att döda”, det hade hans fosterfar lärt honom. Att döda var något motståndsrörelsens huvudman inte tyckte om. Dock hade Höken valt en annan väg. Han kunde inte leva lugn, stillsamt och fridfullt. Gick det för långt mellan olika sammandrabbningar mellan kungens armé och hans egna blev han bara rastlös. Blod var en del av hans liv.
   ”Du kan väl inte döda din kung?” Den gamla flämtade fram orden. En gång i tiden hade han varit väldigt vacker, om det hade Höken hört berättats. Drottning Maria av Norr hade enligt ryktet förälskat sig i honom av den anledningen. Tyvärr innebar inte ett vackert yttre ett lika vackert inre i alla lägen. Kung Ofam hade lett det fredliga och bördiga landet Bevirh rakt i fördärvet. Medan han levde rikt och flott på skattepengar och krigsbyten svalt folket. Nya lagar gjorde det ännu svårare för dem. Många hade gjort vad som helst för att vara i Hökens kläder just den stunden. Tyvärr hade över hälften av dem ändrat sig då kungen tilltalade dem. Det gick emot alla oskrivna lagar att döda en kung, alla skrivna lagar också för den delen.
   ”Undvik att döda”, åter rullade meningen genom Hökens huvud, ”Om du måste, ta bara de som förtjänar det. Men kan du avgöra vem det är?”.
   Långsamt backade Höken ett steg. Ett litet leende kunde hastigt skymtas i kungens ansikte. Då korsade han gränsen. Om det var någon som förtjänade att dö, då var det kung Ofam. Folk avrättades, ruinerades och led under hans styre. Krig utkämpades till ingen nytta, de bara förvärrade läget. Folk svalt, barn dödades, kvinnor våldtogs. Män stupade dagligen i olika strider. Ändå hade kungen mage att fortsätta. Tillfället skulle aldrig komma åter. Det var nu eller aldrig Höken skulle få chans att döda Kung Ofam av Bevirh.
   ”Man dödar inte en kung. Det vet Ni.” Kungen uttalade sig igen. Sättet han betonade sista ordet fyllde Höken med en ny våg av avsky. Han drog ett djupt andetag, sköt alla tvivlade tankar åt sidan. Striden skulle inte ta slut bara för att kungen, bokstavligt talat, förlorade ansiktet. Fast risken till ett förvärrat läge fanns tänkte inte Höken ge Kung Ofam chansen att fly.
   ”Jag trodde den regeln bara gällde kungar.” Nu hade Höken bestämt sig. Han gick framåt, kände tyngden av svärdet i sin hand. ”Döda bara dom som förtjänar det.” Slagfältet fanns inte längre. Det var bara Höken och den gamla skadade kungen. Den mörka kungens ansikte var blekare än det någonsin varit förut.
   ”Fin krona.” Slängde Höken ur sig när han stod tillräckligt nära. Han höjde svärdet, med styrka och smidighet svängde han det genom luften, inte ett ljud hördes. Bladen träffade den gamla, seniga halsen en knapp sekund senare. Lika mjukt och smidigt skar det genom huden, genom köttet och genom benet. Det första ljud som hördes kom när ryggraden delades, det lät som att knäcka av en stor gren. De mörka ögonen stirrade skräckslaget mot Höken, så slocknade livet i dem snabbare än man hinner blinka. Blodet strömmade ned för det som var kvar av halsen när huvudet föll åt sidan.
   Höken stod stilla som en mörk skugga när hans verk var slutfört. Kung Ofams huvud rullade ett varv på den smutsiga marken, kronan föll av, munnen var slappt öppen. Höken log och tittade på guldkronan med en lysande skadeglädje i blicken
   ”Den skulle passa i min samling.” Leendet blev stelare. Höken kunde inte hjälpa att magen drog ihop sig och att han inte kände någon glädje efter att ha tagit ytterligare ett liv. Vad var det för fel på honom? Även om den fruktade Höken den dagen gjorde slut på ett skadats lands plåga var striden mellan tronen och folket inte över. Det skulle dröja fyra år innan landets öde skulle avgöras. Under dessa fyra år skulle Kung Ofams son Sigmud sitta på Bevirhs tron. Vägen mot Bevirhs undergång hade dock påbörjats långt tidigare, efter att Kung Ofam gift sig med en prinsessa från länder långt norr om det varma, sommarlandet Bevirh. Denna prinsessas historia var tragisk, hon hade gift sig ovetande om vilket monster hennes make egentligen var.

RSS 2.0