Del III

Tåget började sakta ned farten. Hon lutade sig mot rutan för att lättare se ut mot stationen och staden som låg långt där framme. Den flygande staden. Det var dit hon var på väg. Först hade hon tagit tåget hemifrån över havet in till den största stad hon sett: den enda stad hon sett bortsett från den lilla ansamling hus mitt ute i den öppna oceanen hon alltid kallat hem. Tåget hade rusat fram över rälsen under två dagar innan det under ett kraftigt oväder varit tvungen att stanna vid en liten station eftersom vågorna slagit upp över rälsen och hotat att spola bort tåget med passagerare, packning och smutsiga skor och allt. Moldiva hade tagit stormen med större lugn än de flesta passagerare. Hon hade sett barn gråta, hispiga damer med hårt snörade korsetter som svimmade av lite för hög puls och män som oroligt rökt den ena cigarren efter den andra. Själv hade hon suttit så gott som oberörd lutad över sin bok medan metallkapsel skakat av vatten och vind. Tillslut hade de trots allt kunnat åka vidare och nått tågets slutstation. På stationen hade hon frågat efter ett tåg som gick mot land, men något sådant gick tydligen inte från ”denna lilla stad”. I Moldivas ögon var staden enorm. Den hade ju till och med ett bibliotek!

    I väntan på nästa tåg som skulle avgå till ”Madrid” en och en halv dag senare hade hon begett sig ut på upptäcktsfärd i staden. Efter några timmar av löst kringströvande på de enligt henne breda gatorna med alla människor kom hon fram till biblioteket. Denna ensamma, gamla byggnad berörde henne på ett sätt ingen annan byggnad någonsin gjort eller skulle göra igen. Lyckan av att kliva in i ett enormt rum fullt av böcker fyllde henne med vördnad. Så mycket kunskap. Hon hade vandrat omkring och försiktigt strukit över de lena bokryggarna. Vissa var mer slitna än andra; antingen gamla eller bara älskade. Hennes heliga stund avbröts då en mycket liten man med runda glasögon långt ned på näsan kom fram till henne.

    ”Förstör inget nu, pojkslyngel!” Fräste han och mutade bort hennes hand från boken hon nyss vidrört.

    ”Förlåt…” Hade hon stammat fram förskräckt. ”Jag ville bara röra vid dem.”

    ”Böcker är inget att bara röra vid!”

    ”Men snälla, jag har aldrig sett såhär många böcker! Jag hade bara fem böcker hemma. Snälla; finns det någon bok med träd?”

    Mannens ansiktsuttryck hade mildrats och hans sammanbitna ansikte byttes mot ett leende.

   ”Så du förstår dig på böcker? Men då så! Jag trodde du var ännu ett av dessa äckliga gatubarn som stryker omkring här inne för att bli varma. Världen är ingen plats för de som inte har ett hem.”

    Sedan hade hon spenderat resten av den dagen i sällskap med den lilla mannen. De hade gått från hylla till hylla och hon hade fått se så många böcker. Böcker på språk hon aldrig sett och böcker med så fina illustrationer. Mannen berättade och pekade. Han hade berättat för henne det hans far berättat för honom. På en dag hade hon lärt sig mer om världen än någonsin tidigare. Han gav henne en liten lampa och en filt, så att hon kunde spendera natten i det stora biblioteket. Morgonen därpå hade han kommit dit innan hon hunnit ge sig av till tåget. Som avskedsgåva hade han gett henne två böcker; en om teknik och mekanik, om fysik, och en med vackra bilder på olika landskap. Hon hade inte funnit tillräckligt med ord för att tacka honom nog.

    ”Du behöver dem bättre än jag, pojk. Ta dem och läs dem noga, lär dig av dem. Om du hittar träd och skog, skicka mig ett brev så jag vet att du nått dina mål. Hela världen gick trots allt inte under i kriget, det borde finnas platser där skogen ännu är grön och djuren många.”

    Nu när hon satt på en hård träbänk på ett bromsande tåg kändes den magiska stunden så avlägsen. I hennes lilla tygkasse fanns alla hennes sparade pengar, lite mat, en ren skjorta, en halsduk och tre böcker. Boken om fysik hade hon läst ut en gång, det under tågresan. Så fascinerande den var! Tänk att man kunde veta så mycket. Det skulle inte gå att bygga något längre utan att tänka på alla nya kunskaper hon fått.  Hon lutade sig tillbaka och försökte smälta det hon lärt sig. Om tåget följde de fysiska lagarna, vad hände då? Det kändes som hon förstod så mycket mer nu. Kanske skulle hon förstå hela världen om hon bara fick läsa om den. Men nu hade hon ingen bok som handlade om hela världen och varför den var som den var.

    Ett mindre skepp låg ankrat intill det lilla stationshuset vid den smala perrongen. Hon tittade på det. Zeppelinarens svävade en knapp meter över vattenytan, och motorena brummade kraftigt. Hon kunde inte hjälpa att hon började tänka på alla fysikska lagar hon nyss lärt sig. Hjärnan gick på högvarv när hon försiktigt klev ombord. Snart var korgen full, en handfull människor blev lämnade bakom på den övergivna lilla perrongen; tåget hade nått sin slutstation. Hon undrade när nästa zeppelinare skulle komma ned och hämta den, om den överhuvudtaget skulle göra det. Världen verkade inte var en plats där man tog hand om varandra. Störst går först. Så kändes det. Med ett ryck hade skeppet frigjorts från sitt ankare och svävade i hög hastighet uppåt. Skeppets tyngdkraft var alltså lägre än lyftkraften uppåt så att det kunde glida på varma strömmar uppåt. I ryggen hade hon en hård vägg, överallt omkring henne stod människor packade som sillar utan något utrymme över till egna tankar eller möjlighet att röra sig. Om de skulle störta hade de alla fallit hårt mot sin död, de hade nog inte ens ramlat ur skeppet; bara fallit mot sin död lika fastklämda som om någon spänt fast den med ett skruvstäd.

    Det tog lång tid innan hon lyckades ta sig ur skeppet. Det första hon märkte hur stabil marken kändes. Detta trots att bryggan hon klivit ned på hänge i tomma luften. Hela staden var en enda stor mekanisk; ett enorm mekaniskt monster som byggts av människor. Det hade bibliotekarien berättat för henne. Han hade berättat om hur det fanns människor i världen som redan innan kriget byggt dessa stora, svävande städer och gjort att de skulle hålla sig flygande i många hundra år. Nu för tiden var det ingen som visste hur de fungerade eller vad det var som höll dem svävande. Om det var någon som förstod sig på denna fysik riskerade han eller hon att dödas. Kunskapen skulle vara farlig, eftersom det var kunskap som lett världen i fördärv förra gången. Speciellt kvinnor med kunskap; om en kvinna fick kunskap började hon ifrågasätta sin situation och det skulle leda till att fler började ifrågasätta sina liv och tillslut skulle människorna söka sig mot land igen. Så länge ingen undrade var land något farligt och icke existerande, men det skulle inte kunna hållas hemligt i all evighet. När bibliotekarien hade berättat detta för henne hade han sett henne rakt i ögonen och hon misstänkte att han hade förstått; han visste att hon inte var en extremt småväxt ung man på rymmen utan en kvinna som slitit sig från de långa kjolarna, tajta korsetterna och naiva blidhet. Han hade förstått och accepterat. Han tillhörde inte denna värld. Han måste ha varit en ängel; fallen ur himlen för att leda henne rätt. För i och med honom förstod hon att alla män inte bara var främmande herrskor i hallen och alla människor var inte onda.

    ”Akta dej pojk!” Hon blev knuffad åt sidan som om hon var en låda stående i vägen. Kajen var ingen trygg plats, de som inte hörde hit riskerade att falla över kanten, för de som inte hörde hit hade inget utrymme. Hon flydde träbryggan och ned på den fasta marken. Det var kanske inte fast mark – med tanke på att det var en stenlagd gata svävandes flera hundra meter upp i luften över havet – men det var den fastaste yta hon någonsin befunnit sig på. Till skillnad från träbroarna och de rangliga husen i hennes hemby och den flytande stad hon lämnat bakom sig framstod detta som något otroligt stabilt. Marken gungade inte, den var hård och jämn. Det var även den största stad hon befunnit sig i.

    Med stora ögon började hon vandra upp och ned för gatorna. Så mycket liv! Människor överallt; kvinnor och damer, män och herrar, barn och barn. Det fanns rika människor som vandrade runt i klara färger, höga hattar och glänsande tyger. Och så fanns det de fattiga med trasiga hattar, bruna kläder och tjocka tyger. Hon reflekterade dock inget över dem utan vandrade bar storögd omkring och försökte suga i sig så mycket av atmosfären som möjligt. Staden var helt rund och byggd i nivåer som klättrade uppåt. Högst upp (i den innersta cirkeln) fanns de rikaste människorna. Denna del av staden var avskärmad med stora, gyllenegrindar igenom vilka hon inte kunde ta sig. Längt ned låg hamnen med skepp, mörka kvarter och smutsiga fabriker. Däremellan växte resten av staden från de rikaste och finaste kvarteren högt upp utåt i cirklar som blev allt smutsigare och fattigare. Madrid sa de att staden hette. Fast det var inte det första Madrid, utan snarare det andra Madrid. Första Madrid hade helt gått under i kriget. Vad hon fick veta av den gamla staden så visste ingen något om den, men än gamla legender. Drottningen som bodde i den mittersta mitten av Madrid hade ett träd i trädgården, och detta träd hade hon haft med sig från gamla Madrid, som nu bara var en obebodd och död spökstad mellan bergen – om den ens fanns alls. Ingen visste; ingen frågade.

    Tanken på ett träd så nära men ändå utom räckhåll höll på att ta död på henne. Hon kunde inte ta sig in i stadens finaste, innersta kretsar där trädet växte. För vem var hon att försöka? Hon var en nu mycket smutsig och bildad kvinna, klädd i kraftiga arbetarbyxor och en tjock läderjacka med håret gömt under en stor och pösig mörkblå mössa.  Hon hade ingen rätt att vistas i de finare salongerna; något hon inte heller hade någon större lust att göra. Det skulle bara vara skrämmande och fel att ta sig in bakom gallermuren till stadens elit och göra intrång i drottningens trädgård. Kanske skulle det dock vara värt det. Bara att få se ett träd skulle göra henne lyckligare än något annat. Men tänk om trädet inte fanns… Vad hände om det dött för länge sedan eller bara var ett ryckte? I så fall hade hon riskerat och kanske offrat livet i onödan, utan att få se ett enda träd i livet. Om hon inte fick se ett träd skulle livet inte vara värt att leva.

    Hon hade inte råd att bekosta en natt inomhus; alla pengar hon hade behövdes för att betala det färdmedel som kunde ta henne till land. Det var inte värt att slösa dem på att få sova en natt inne i värmen. Moldiva vandrade runt nere i hamnen först, men området visade sig högt obehagligt under sena kvällar och det slutade med att hon sprang därifrån med gråten i halsen. Istället började hon leta efter en varm sovplats lite högra upp, i en av de något finare kvarteren. Hon hittade en plats under ett fönster med blommor. Blommor. Det var inte ofta i sitt liv hon sett blommor. Faktiskt var det i förra staden hon såg blommor för första gången i sitt liv. Tänk att nu få sova under ett tak av blommor. Det doftade underbart gott, inte som resten av den smutsiga staden. Det var knappt hon hunnit sluta ögonen innan hon somnade, dagen hade varit så full av tankar att hon inte behövde tänka i mörkret. Hon hade redan varit ensam i mörkret hela sitt liv.


Del II

   ”Vad gör du Moldiva?” Det var hennes mamma som kom ut genom den lilla dörren till den rymliga balkongen.      ”Det var ju flera timmar sedan du kom hem och det börjar bli kallt ute. Och du är smutsig, varför tvättar du dig inte efter en dag i verkstaden?”

   Moldiva tittade på henne, hon försökte se med äckel på min mamma, men det gick inte. Imorgon skulle hon ju resa bort för alltid. Det var kanske dags att berätta för den äldre kvinnan om hennes planer. Hennes mamma hade trots allt alltid funnits där för henne, även om hon brukade klaga på att hennes dotter inte var som hon ville.

   ”Jag vill se träd, mamma.” Började Moldiva, rösten kvävdes av den tjocka vinden. Det var svårt att formulera en fungerande mening i huvudet. Egentligen var det för denna stund hon förberett sig de senaste timmarna. En plan hade varit att hon bara skulle gå hemifrån imorgon och lämna en lapp, men av någon anledning kändes det fel. Hon skulle inte kunna leva resten av sitt liv utan att ha tagit farväl, det skulle kännas allt för fel. Tyvärr svek hennes röst och förtroende för orden nu, nu när hennes mamma satt framför henne med rufsigt hår halvknäppt klänning. Stackars mamma, hade hon valt detta liv? Tänk om hon kunde följa med? Tyvärr visste Moldiva att det inte skulle vara möjligt. Hennes mamma skulle aldrig lämna denna lilla stad mitt i havet, hon var allt för rädd för det. Hon var för feg helt enkelt. För visst var det feghet; att låta gifta män sätta på henne och sedan påstå att detta var hennes hem. Det var äcklande.

   ”Det har du velat i flera år nu. Kanske får du se ett träd en dag.” Hennes mamma satte sig med ryggen mot taket. De svarta lockarna fladdrade runt ansiktet när vinden lekte med dem, det såg ut som hon njöt av den friska, kyliga havsluften.

   ”Jag tänker inte vänta på att kanske få se dom. Jag vill se träd. Jag ska se träd.”

   ”Hur kan du ens veta att det fortfarande finns ”träd”? De är säkert försvunna, precis som allt annat. Efter krigen dog världen, det vet du. Glöm dina gamla böcker.”

   ”Nej! Jag vet att det finns träd! Vad skulle annars göra livet värt att leva?”

   ”Kärleken till din familj? Säg inte att du har fått en dum idé nu igen.”

   ”Det är ingen dum idé!” Hon kände sig så trött helt plötsligt. Det var som hela världen varit emot henne och varit emot henne sedan hon föddes.

   ”Vad har du hittat på? Glöm de förbannade träden! De är döda, precis som resten av världen. Allt dog när bomberna föll där i slutet av 2100-talet. Inse det, lilla gumman.” Mamma sträckte ut handen för att smeka henne över kinden. Moldiva vände sig bortåt för att undkomma hennes beröring. Ingen förstod henne. Träden fick inte vara döda. De kunde bara inte vara det. Av en dum anledning började hon få tårar i ögonen.

   ”Jag har köpt biljett till tåget. Jag åker i morgon.” Rösten skakade när hon sa det, men det kändes så rätt att kasta orden i ansiktet på mamma. Mamma som försökte krossa drömmarna bara för att hon inte själv hade några kvar.

   ”Vad har du gjort sa du?!” Mamma reste sig hastigt. I den snabba rörelsen råkade hon trampa på den långa kjolen och vinglade till. För en sekund stannade Moldivas hjärta när hon för sin inre syn såg hur mamma föll ned från taket och krossades mot vattenytan långt där nere. Tack och lov ramlade hon aldrig, trampade bara åt sidan innan hon återfick balansen. Även om hon skulle lämna mamma för alltid imorgon tänkte hon inte låta henne dö, det skulle hon inte klara.

   Mamma skakade i hela kroppen av frustration och ilska, näsvingarna fladdrade och de redan rosiga kinderna blev nu rödflammiga. Med den halvknäppta klänningen och det röda håret såg hon galen ut. Galen eller bara tillintetgjord. Lite av båda, Moldiva kände sig äcklad av sig själv nu också. Allt äcklade henne. Hela världen och allt som inte tillhörde världen. Allt utom träden.

   ”Du kan inte lämna mig här! Betyder jag inget mer för dig? Förstår du vad jag offrat för din skull!?” Mamma grät när hon skrek det. Moldiva kunde föreställa sig hur fruarna i de närliggande husen drog för fönsterluckorna och sprang från dörr till dörr för att skvallra om hur den galna horan nu stod och skrek på sin fula dotter. De skulle skynda fram p de smala träbroarna med klänningarna knäppta hela vägen upp i halsen och de långa kjolarna lyfta precis tillräckligt mycket för att de skulle kunna hålla ett högt tempo. Sedan skulle de stå med huvudena tätt intill varandra och prata med sina tantiga och upphetsade röster om att nu var nog tiden ute för stadens skamfläck. Kanske skulle deras heder öka genom att hon och mamma gick under? Moldiva hatade dem.

   ”Du kan inte göra såhär mot mig!” Nu vände mamma allt till att det var Moldivas fel. Snart skulle hon börja leka martyr och plåga sig själv för att ge Moldiva dåligt samvetet tills hon ändrade sig.

   ”Så du tycker att jag ska stanna här resten av mitt liv och gå under, så som du har gjort! Ska jag sälja min kropp till feta gubbar och sedan stå ut med hur alla ser på mig osm om jag var en sak?!” Nu kastade även Moldiva sig upp på fötter. Tårarna strömmade ikapp med mammas, men hennes var av en annan orsak. De kom av allt hat hon byggt upp, alla drömmar, alla skuldkänslor, all rädsla och framförallt oviljan att såra mamma. Hon hörde inte hemma här. Inte här ute i en stad i havet. Hon hörde hemma bland träd och gräs där allt var ”jämställt”, vanliga människor hade rätt att göra sin röst hörd och hon kunde bygga upp ett liv utan främmande herrskor i hallen och utan att ha det långa håret gömt under en kraftig arbetarmössa för att dölja att hon var en kvinna medan hon arbetade i verkstaden. Ett liv långt ifrån det här.

   Mamma stod kvar helt stum ett tag. Sedan vände hon helt kallt och gick in. Inte ett ord, inga mer tårar, inga uttryck förutom det iskalla, döda som plötsligt slog rot i blicken. Moldivas hjärta sjönk som en sten i havet. Vad hade hon gjort? Mammas blick, aldrig skulle hon glömma den. Ensamheten omslöt henne med all sin brutalitet och hånskrattade henne i ansiktet: detta är priset du får betala för att du har drömmar om ett bättre liv. All styrka rann ur kroppen och hon sjönk ihop. Frustrationen övergick i ren förtvivlan. Livsgnistan dog och vinden hade aldrig varit så kall. Inga mer tårar ville dock tränga fram, men hon blev sittandes helt paralyserad, stirrandes ut i rymden framför henne till det var helt mörkt och hela kroppen domnat bort. I tanken var hon långt borta.

   Det var en gång nära hon var liten och klättrade runt på taken som vanligt med de andra barnen som hennes liv förändrades. Hon var en skicklig gömmare i leken, så hon var helt ensam i jakt på ett bra gömställe. Det var inte vanligt att flickorna lekte med pojkaran så som hon gjorde, men så var hon inte heller vanlig; det hade hon aldrig varit. Hon var längre än de andra flickorna och väldigt mycket kraftigare. Hennes hår var tjockare och munnen fylligare. Inget att beundra. Definitivt inte när hon klättrade på tak och sprang mellan hus lika fort som pojkarna eller slogs och skrek lika mycket som dem. Det var denna dag när hon letade efter ett gömställe som hon plötsligt fick se något helt nytt. Mellan två takbrädor på sydsidan av ett av de högst belägna husens tak stack några ljust gröna stickor upp. Vårvinden blåste hårt mot henne och solen var varmare än någon tidigare dag det året. Hon hade stannat och stirrat på de små stråna. Vad var det för något? Det såg ut som smala, glänsande, mjuka och släta stickor uppstickandes från det mörka tomrumet mellan två takbrädor. Försiktigt gick hon närmre. Gjorde de ont att ta på? Hon hade aldrig sett en sådan vacker färg förut, förutom en gång i en mycket fin regnbåge. Att röra vid dem var en förtrollande känsla. Så små, så mjuka och så fina. Hon råkade klämma sönder det första strået; det var så mycket skörare än hon trott. Vad var detta? Var det håret från en ängel? Försiktigt lyfte hon det trasiga strået mot himlen och synade det. Först senare hade hon förstått att det var gräs. En del av en annan värld, en del av en vacker värld långt borta från bruna hus i ett grått hav under en stormgrå himmel. En del av en värld med färg och liv.

   ”Moldiva…”

   Hon väcktes ur sina minnen av mammas röst. Mamma hade kommit ut igen, tyst som det första vårregnet. Försiktigt satte hon sig ned intill Moldivas nu nedkylda och stela kropp och slog armarna om henne.

   ”Min älskade dotter. Mitt älskade barn. Min Moldiva.” Mamma tryckte munnen mot hennes hår och andandes värme och kärlek.

   ”Mamma” sa Moldiva bara lågt och tryckte sig mot henne. Hennes armar var så mycket starkare än mammas, hela Moldivas kropp var så mycket starkare än mammas, ändå kände hon sig som ett litet barn i mammas famn.

   ”Jag tycker du gör rätt. Men varför har du inte berättat för mig tidigare?”

   ”Jag var rädd att du skulle hindra mig.”

   ”Varför skulle jag det?”

   ”För att du inte vill att jag ska ge mig av för alltid.”

   ”Självklart vill jag inte det! Men ibland måste man göra saker man inte vill. Jag måste låta dig gå.”

   ”Det finns inget för mig här.”

   ”Jag finns ju.”

   ”Jag vet, men en dag finns inte du heller längre och vad ska jag göra då?”

   ”Min fina dotter; du har blivit så stor. Så vuxen. Vad hände med den lilla flickan jag var tvungen att beskydda?” Mammas hand var så öm när den strök undan lite sot från hennes stelfrusna kind.

   ”Hon hittade ett grässtrå och lärde sig läsa. Hon började arbeta i en verkstad för män. Hon har aldrig funnits.”

   ”Det vet jag att hon har. Hon sitter ju här intill mig nu.”

   ”Jag är inte dottern någon vill ha.”

   ”Du är dottern jag vill ha.”

   Moldiva kände hur ögonen tårades igen. Hon kramade sin mor hårdare och pressade ansikteet mot hennes axel för att suga i sig hennes lukt en sista gång. 


Del I

Dörren gnisslade lätt. Förbannade gångjärn; hon hade smörjt dem så sent som i förra veckan men tydligen hade den gamla metallen redan torkat ut så att de nu lät som ett stort monster som gnisslade tänder. När hon böjde sig ned för att snöra av de kraftiga kängorna såg hon det tomma paret herrskor. Avsmaken vällde upp från magen genom halsen så att det började smaka bittert i munnen. Ett nytt par herrskor. Ett nytt par herrskor utan tillhörande herre. De var slitna i mörkbrunt läder, dock nyputsade med rena snören och nästan helt befriade från lera eller smuts. En rik herres skor. Ännu en rik herres skor. En rik herres skor utan sin herre stod i deras hall och hon visste mycket väl var skornas fyllning befann sig just nu. Och det var det som äcklade henne sönder och samman.

     Hon mindes en gång när hon var mindre, en gång för några år sedan, när hon blivit så förbannad på att äckliga herrskor stod i hallen att hon tagit ett par och bränt upp dem. När sedan hennes mor och skornas fötter med tillhörande kropp upptäckt vad hon gjort hade hon fått en utskällning som hette duga. Hennes mor skrek, grät och slog henne. ”Varför gjorde du så? Förstår du inte vad det innebär? Var glad att du inte blir inlåst som en galning! Hur ska vi ha råd att betala ett par nya skor?” Efter det hade hon aldrig bränt någon rik herres skor, och inte någon rik herre heller.

     Utan att säga något gled hon tyst genom den trånga, mörka hallen in till köket. Fönstret var litet och satt högt upp, det slank bara in tillräckligt med ljus för att hon skulle se skafferiet och det som fanns innanför de slitna trädörrarna. Hela huset gungade långsamt i den kraftiga höstvinden. Hon hatade huset, hon hatade hur det gungade fram och tillbaka, hon hatade de små mörka rummen, hon hatade den lilla stad det äckliga huset låg i och hon hatade allt hemmet stod för. Men snart skulle hon härifrån. Det var inte lång tid kvar nu… Sedan hon börjat arbeta i verkstaden för fem år sedan hade hon sparat nästintill varenda krona hon tjänat. Äntligen började det närma sig något. Hon hade redan köpt en biljett till tåget som passerade staden en gång i halvåret. Tåget åkte bara förbi, om man skulle med behövde man ha anmält det flera månader tidigare. Imorgon skulle hon ge sig av. Hon koncentrerade sig på att enbart höra vindens tjutande utanför medan hon gled genom hallen och vidare uppför den lilla trappan till hennes rum. När hon klivit in genom dörren fortsatte hon genast ut mot sin egenbyggda balkong. Med sin favoritbok i handen sjönk hon ned på det grovt slipade trägolvet och lutade ryggen mot de gamla, mossiga takplattorna. Vinden gled över ansiktet; det blåste alltid här. Alltid. Hon hade alltid undrat hur det vara att bo på en plats där det inte blåste. Fanns det sådana platser? Enligt hennes bok fanns de.

     I boken stod mycket hon inte förstod, men mycket som verkade så vackert. Det var  bilder med färger, färger hon aldrig sett i verkliga livet: kvinnor och män i likadana kläder; enorma maskiner; djur i alla former och färger; fåglar med vackra fjädrar; stora byggnader; sand; gräs; unika ord hon inte förstod men tyckte att de lät så vackra, såsom jämställdhet, rösträtt och rekonstruera; och självklart träd. Träd. Sedan hon för först gången sett en bild på ett träd hade hon drömt om dem. Drömt om att få se dem med egna ögon, få röra vid dem och beundra deras skönhet. 


RSS 2.0