True Story

Sista delen av min novell

---

Hon hade suttit ute över halva natten och väntat. Han hade inte dykt upp. Aldrig tidigare under deras tid hade han kommit för sent till deras möten. Han prioriterade dem lika högt som hon gjorde. Belle började känna sig orolig. Hon kände sig fortfarande stark och livfull efter förgående natts blodiga upplevelse. Ännu satt lukten av de ungas blod kvar i hennes luktorgan och hon kunde fram häva smaken på tungan utan att behöva försöka. Inte frö att hon ville njuta av det, nu när hon var sig själv igen mådde hon bara illa vid tanken på vilket vildsint monster hon förvandlades till. Hur kunde hon slakta försvaraslösa människor så blodtörstigt och besatt?

”Belle!” Hans röst var varm och mild, som vanligt. Simon kom skyndande uppför den grusade parkstigen. Håret var otvättat och okammat, ansiktet sammabitet och blekt. Hon reste sig genast från den hårda träbänk hon spenderat de senaste timmaran på. Månen och stjärnorna färgade tillsammans landskapet med ett silvrigt ljus. Skuggorna under de stora rododendronbuskarna och träden var djupa och blå, gräset svart och de ljusa stenarna på gången silvrigt vita. Kvällen kändes förtrollad och verkligheten kändes för en sekund så långt borta. Hjärtat bultade snabbare när hon fick se honom, men snart spred sig en obehaglig känsla genom kroppen. Han såg allvarlig ut. Något var väldigt fel.

Hon höll ut armarna och han föll genast i hennes famn. Först var det helt tyst, och hans grepp kring hennes midja var nästan krampaktigt. Sedan började han plötsligt skaka och snyfta. Utan ett ljud satte Belle sig ned på den hårda bänken, fortfarande med armarna kring honom. Han grät; ett bedrövlig och hjärtskärande ljud. Hon hade aldrig hört en ung man gråta såhär, det var den typ av gråt som kommer från djupet av hjärtat. Tafatt strök hon honom över det mörka håret och drog in hans lukt. Ingen av dem sa något, hans tårar behövde få spelrum nu när han var hos någon han vågade visa dem för – någon han kunde visa dem för.

”Han är död.” De första orden Simon uttalade fick Belle att frysa till is. Det snurrade i huvudet på henne och hon kunde bara föreställa sig det värsta: Det värsta möjliga.

”Vem är död?” Att få fram ett ljud var svårare än hon trodde, ännu svårare var att göra rösten stadig och kärleksfull. Det kändes som att ljuga. Om det var som hon fruktade, hur skulle hon då kunna sörja med honom? Det gjorde ont i bröstet.

”Pedro” snyftade han fram. Det var som hon befarat. Men, kanske var det en olyckshändelse? Det behövde inte vara hon som mördat honom. Simon fortsatte innan hon behövde ställa en följdfråga. ”Han hittades i sin säng i morse. Tillsammans med en kvinna från gatan. Halsarna var uppskurna, kropparan var helt tömda på blod.”

Hans händer grävde sig djupare in i hennes sidor och han skakade till kraftigt innan han snörvlade till och fortsatte: ”Det var det vidrigaste jag sett. Blod överallt… Pedros blod!” Minnet måste ha frät sönder honom inifrån och plåga honom, för det var knappt han fick fram orden.

Om Belle kunnat gråta skulle hon ha gjort det då. Skulden höll på att kväva henne. Om hon inte redan vore en död mördare skulle hon säkert dött av den fruktansvärda sorg och skuld som nu pressade sig mot henne. Den tyngde och dödade, hennes sista vilja att leva togs ifrån henne. Simon verkade inte märka att hennes grepp om honom blev stelare, att handen slutade stryka så kärleksfullt och tröstande över hans huvud eller att det sista livet i henne dog. Han fortsatte att krama henne som om hon var något att älska och lät all sin sorg strömma ut. Hans bror var död och lyckligtvis var han ovetande om att det var hos den brutala mördaren han sökte tröst.

”Ska du inte berätta det?”

Belle kastade sig upp och ställde sig beskyddande framför Simon när Siris röst plötsligt dök upp från ingenstans. Siri skrattade; ett galet och ondskefullt skratt. Så uppenbarade hon sig, klev rakt ut ur skuggorna. Det långa håret var fångat i en hård fläta som föll fram över hennes högra axel, den var prydd med blommor som i det skumma ljuset såg ut att vara lika blå som skuggorna kring dem. Hon hade en lång vit tunika på sig och ett par knälånga byxor med volang vid slutet. Byxorna var lika vita som tunikan, som i sin tur var lika snövit som hennes släta och perfekta hy. Enbart de blå läpparna och de blå blommorna i håret tycktes ha färg.

”Vad gör du här?” Odjuret i Belle vände skulden och sorgen till vrede, en vrede som var riktad mot de som lurat henne att mörda sin älskades bror. Hon skulle aldrig kunna förlåta dem, mest för sorgen de orsakat Simon.

”Jag ville se på föreställningen. Jag ville se dig bevisa att du är en av oss.” Siri kastade med huvudet så att flätan föll ned på hennes rygg. Hon flöt fram emot dem, rörde sig elegant och nästan överdrivet feminint.

”Vilken föreställning?” Utan att märka det själv höll Belle ut armen så att Simon befann sig bakom henne. Hon hade hukat sig ned och släppte inte Siri med blicken. Simon hade slutat gråta, det enda som hördes från honom var de tunga och lite andfådda andetagen.

”Du vet precis vad jag menar.” Siris leende fick de blå läpparna att sära på sig och blotta en kritvit tandrad med sylvassa knivspetsar. Hon skrattade. ”Du mördade hans bror.”

Belle kunde känna Simons plågade, rädda och förtvivlade blick vändas mot sig, men hon vågade inte släppa Siri med blicken. Kvinnan som räddat henne, som gett henne en familj och skyddat henne var nu hennes fiende. Siri höll på att ta Simon ifrån henne, det fick inte ske.

”Ni tvingade mig…” Viskade hon, rösten var knapp hörbar men lät ändå alltför högt i den tysta natten.

”Vi tvingade ingen. Men nu har du avslöjat oss. Så nu måste du döda människan.”

”Nej.” Hon hade blivit lurad, de hade utnyttjat henne. Siri hade hittat henne när hon var svag. När hon blivit överfallen och våldtagen i skogen på väg hem, när hon blivit misshandlad och kidnappat och sedan förbannad, när hon förblindad av förbannelsen varit med och mördat hela hennes familj, då hade Siri dykt upp från ingenstans. Siri hade erbjudit henne ett hem och tagit hand om henne. Sex år hade gått, och varje gång Belle slöt ögonen upplevde hon den förskräckliga natten gång på gång. Hon hade druckit sina syskons blod, slitit ut deras inälvor och målat sitt hem med deras blod och kroppsvätskor. I skogen hade hennes liv förstörts och ingen skulle någonsin kunna få henne att känna sig ren ingen. Simon hade älskat henne, han fick henne att våga leva igen. Han han hade gett henne en kort tids lycka, en kort tid när mörkret inte var så kvävande. Och nu tog Siri allt ifrån henne. Siri som tagit hand om henne, lärt henne acceptera sitt öde och få henne att våga stå igen, nu var det Siri som var fienden.

Tankaran rusade genom hennes medvetande, samtidigt som avskyn mot sig själv och alla som var lika förbannade som hon växte. Siri var fienden och Simon var den hon behövde rädda. Belle behövde honom, även om han säkert skulle hata henne för all framtid nu.

”Du hörde mig.” Siris röst var iskall. Hon pekade på den dödliga mannen på bänken bakom Belle. ”Döda honom.”

”Nej.”

”Bra.” Siri log giftigt. ”Om du nu är för svag gör jag det i ditt ställe.”

Det knäppte till i Belles hjärna. Siri skulle döda Simon och det fick inte ske!

Hon kastade sig framåt mot den bleka kvinnan. Siri föll bakåt och till marken av Belles plötsliga anfall. Med en hes väsning sprakade hon upp med benen och fick Belle att flyga med ansiktet före ned i gräset bakom dem. Belles stenhårda grepp kring Siris överarmar fick dem helt att slå runt. Det kom ett djuriskt läte från botten av Siris strupe när hon kände hur Belles naglar skar djupt in i hennes vita hud. Rutten svart vätska bubblade fräsande ut. Stanken var outhärdlig den det svarta rann nedför Belles överarmar och smutsade ned klänningen. Siri kastade sig ned och lät sina sylvassa tänder slita sönder Belles hals. Nu var det hennes tur att skria högt. Impulsivt släppte hon greppet om Siris armar och rullade undan med ett ljud som kunde påminna om en fräsande katt.

”Du vill tydligen dö.” Siri reste sig och skrattade hest. Belle stod på alla fyra, redo till anfall, med glödande blick fäst på Siris tunna figur. Siri flämtade lite och rätade på sig. ”Vi som varit så snälla mot dig. Ger dig mat och husrum. Ger dig till och med evigt liv! Så är detta tacken?”

Belle slängde sig mot henne i ett djuriskt anfall. Det bultade i huvudet, flimrade av hat frö blicken om hon upplevde samma adrenalinkick som vid jakt. Denna gång var Siri henne byte, inte hennes partner. Kanske var det det djuriska som gjorde att hon misslyckades med sitt utfall. Siri dansade lätt åt sidan och skrattade.

”Det verkar inte ens som besväret var värt det! Fast jag måste erkänna, att den vilda sidan av dig är mycket mer attraktiv.” Hon kastade med sin nu upprivna fläta så de sista blommorna föll ur den. Med iskall, känslolös blick såg hon på Belle med ett hånleende på sina vackra läppar. ”Jag njöt av att se hur du slaktade din familj. Det var en syn. Nästan lika underbar som att se dig misshandlas i skogen. De där männen var så simpla att övertala. Jag gav dem evigt liv, emot att de gjorde mig en gentjänst. Så hittade jag dig och lät dom sköta det. Smutsjobbet vill inte jag ha. Som du vet, ibland måste man riva ned för att kunna bygga upp. Och sannerligen rev vi ned dig!”

Belle stannade upp några sekunder och begrundade vad hon sagt. ”Som du vet, ibland måste man riva ned för att kunna bygga upp. Och vi rev sannerligen ned dig”… vi. Belle kände sig mer illamående än någonsin. Hon förstod innebörden i Siris ord, förstod vad den vackra vampyren sa, ändå var det för vidrigt för att hon skulle tro det.

”Du… du gjorde det här emot mig?” Viskade hon fram, rösten vibrerade av ilska och avsky.

”Jag gav dig evigt liv, skönhet och evig ungdom.” Siri tittade stadigt på henne.

”Du förbannade mig!” Hatet tog en ny dimension när sannaingen gick upp för henne. Nu kunde inget längre hindra henne. Siri hade förstört allt, tagit allt och nu tog hon det sista Belle hade. Häxan var tvungen att dö, en så vidrig varelse fick inte leva. Siri var rent igenom ond. Hon var ondskan själv, ondska inslagen i ett mycket vackert paket.

Denna gång missade Belle inte när hon gick till anfall. De tumlade omkring på marken. Ibland var Belle överst, ibland Siri. Med hjälp av sina ben sparkade Siri Belles axel ur led. Det knäckte till med ett nästan öronbedövande ljud när benen i axeln krossades och armen veks bakåt ryggen och uppåt. Belle skrek. Det blixtrade framför ögonen och munnen fylldes av jord när hon plötsligt pressades ned mot marken.

”Det är över. Inser du det?” Siri satt över henne; höll henne nere. Belle blundade, gräset skrapade mot hennes ansikte när hon försökte vrida loss huvudet.

”Men jag tänker inte döda dig. Jag ska bara tvinga dig se på när jag dödar din lilla pojkvän.” Siri släppte henne och reste sig. Belle skulle precis dra efter andan när Siris sprak träffade henne i revbenen. Kroppen drog sig samman och hon försökte skydda ansiktet när Siri måttade ännu en spark mot henne. Så vände den stående kvinnan sig om för att gå mot sitt byte, den dödliga mannen som satt förstelnad på bänken. Siri skulle verkligen döda honom. Belle såg bort genom mörkret på hans skräckslagna och förvirrade ansikte. Han försstod inte vad som hände, och bra var kanske det. Så verkade han vakna till liv och flyga upp. Han backade, med de vackra ögonen fästa på Siris kalla ansikte. Nu var det slut. Siri skulle döda honom. Belle skulle se på. Hon var ensam, förlorad i ensamheten och dömd till evig ensamhet. Då bestämde hon sig.

”Döda honom inte!” De båda andra stannade tvärt när de hörde hennes utmattade röst. Siri vände sig långsamt mot Belle och tittade misstänksamt mot henne, fortfarande med ett iskallt leende fastfruset på sina läppar.

”Varför skulle jag inte?” Sa hon med huvudet lite på sned, rösten spelade på låtsad vänlighet.

”För att jag ber dig.” Belle slöt ögonen. Med en kraftansträngning tog hon sig upp i sittande ställning. Tillsammans med blodet från hennes senaste måltid rann den svarta sörjan nedför hennes bröst. Såret i halsen var stort, det var det som gjorde mest skada på hennes kropp. ”Snälla Siri, jag älskar honom. Jag älskar honom och nu ber jag dig. Vem som helst, men inte Simon.”

”Vad sött… Nu sitter du där och tigger. Men tyvärr, du var för svag. Och bara de starka överlever.” Siri vände sig om med det kyliga leendet fortfarande klistrat på sina läppar. Innan Simon hade hunnit dyka åt sidan höll hon honom i ett järngrepp. Han var längre än henne, troligvis starkare också, men Siri var den hon var. Hennes naglar skar in i hans tunna hud på halsen och det såg ut som hon tänkte strypa honom. Genom att nästan krossa struphuvudet tvingade hon ned honom på knä. Med sin svarta tunga slickade hon honom på halsen. Hans blick var vettskrämd, hans hjärta bultade som en trumma mot revbenen.

”Okej, som du vill.” Sa Siri plötsligt och såg upp. Med ett skadeglatt leende mötte hon Belles blick.

”Nej!” Hennes desperata bön kom försent.

Siris jämna tandrad hade redan skurit genom Simons hals och nu kastade hon honom åt sidan. Hon hade lyssnat till Belles bön; Siri dödade honom inte. Hon förbannade honom, gjorde honom till ett av nattens barn som i all evighet skulle vara dömd att leva i mörker och på andras bekostnad. Han blev som dem, precis en sådan varelse som Belle avskydde. Om ändå Siri nöjt sig där. Med snabba kliv var hon framme vid den bedrövade Belle. Belle var så avdomnad, så utom sig av känslor hon inte kunde släppa fram, att hon inte gjorde motstånd. Siri pressade ned henne på marken och släpade henne fram till bänken.

Det var uppenbart vad hon tänkte göra. Paniken som drabbade Belle fick henne att börja kämpa emot. Siri besvarade hennes desperata flyktförsök genom att sätta knät i hennes ansikte. Under Siris tyngd krossades Belles näsa och ena kindben, hon gnydde hjälplöst. Händerna bands fast i med Siris trasiga tunika vid bänkens undersida. Hon var fast. Med en belåten suck reste Siri sig. Så böjde hon sig igen och gav Belle en lätt kyss. Belle misslyckades med sitt försök att bita henne i läppen.

”Farväl, min syster.” Siri reste sig med ett skratt och gick därifrån. Hennes bleka hy lyste i månskenet, flätan föll mjukt över ryggen.

Belle försökte gråta, men inga tårar fanns. Simon hasade sig fram till henne. Hans kropp ryckte okontrollerat, Belle förstod vad som hände med honom.

”Vad händer?” Viskade han hest. Hans ena hand var pressad mot såret i halsen, den andra började smeka hennes smutsiga kind.

”Du måste in.” Belle blev förvånad över hur stadig hennes röst var. ”Näs solen kommer fram kommer vi dö. Och du får inte dö.”

”Jag förstår inte…” Han släppte greppet om sin hals och föll ned med ansiktet mot hennes bröst. Hon kände hur hans tårar blötte ned hennes redan smutsiga och våta klänning.

”Du blev en av oss nu. Men snart blir det ljust. Vi tål inte ljuset”. Hon darrade av att säga det, rösten skadade. Nu var han lika förbannad som hon. Siri var en vidrig varelse, hon gjorde vad som stod i hennes makt för att krossa och såra.

”Jag förstår inte.” Han kramade henne plötsligt. Grät mot henne. Så kröp han närmre henne med hela sin kropp och låd sedan där intill henne i det morgonfuktiga gräset. Det började ljusna ute, morgonen var på väg.

”Siri förbannade mig, hon gjorde mig den jag är nu. Hon lurade mig, fick mig att göra hemska saker och nu har hon skadat dig bara för att skada mig. Jag är så ledsen.”

Han verkade inte förstå. Plötsligt slutade han skaka och hans tårar slutade rinna. Belle tittade på hans ansikte, det ansikte hon älskade så högt.

”Jag älskar dig, men i solen kommer du dö. Siri band fast mig. Jag kommer inte loss.” Hon ryckte tafatt i tyget som höll henne fånge. Plötsligt kände hon sig säker på sin sak. Simon behövde bara komma in i säkerhet. Själv brydde hon sig inte om ifall hon dog. Hon var förstörd, använd och trasig. ”Lämna mig här. Överlev. Du kommer hitta kärleken igen, det vet jag. Men stannar du här kommer vi dö båda två.”

”Jag vill inte lämna dig. Jag älskar dig.” Han rätade upp sig och smekte henne mjukt över kinden.

”Kärleken finner alltid en väg. Den kommer tillbaka till dig, det vet jag.” Hon log. ”Gå nu. Jag vill uppleva min sista soluppgång ensam.”

”Jag ska hämnas dig. Dig och min bror. Jag lovar.” Han sa det med darrande röst. Det var som han äntligen insåg vad han hade blivit förvandlad till. Det fanns inget annat sätt. Belle satt fast, han var tvungen att lämna henne. Hon gav honom ett trött leende. Den sista kyssen var så laddad och tung. De visste att detta var farväl. Himlen i öste gick att skymta mellan träden och över hustaken. Han reste sig, lät handen dröja kvar vid hennes hud en sekund längre än nödvändigt.

”Gå nu!” Hon ville att han skulle komma in.

”Jag lovar att hämnas dig! Jag kommer inte vila innan de är döda!” Med de orden backade han undan. Snart insåg han hur långt gången morgonen var. Han höjde handen till en sista vinkning innan han var tvungen att vända om för att springa till närmsta skydd. Belle gjorde sitt bästa för att vända sig mot döden med värdighet. Det gick inte. När solens varma strålar kröp allt närmre henne växte paniken. Hon slet i sitt handfängsel och sprattlade. Försökte rulla i säkerhet.

Det var hennes vänstra axel som träffades först. Konstigt nog gjorde det inte ont. Lugnet lade sig över henne. Lugnet som drabbar ett väsen i samma stund som denne accepterar sitt öde. Hon vände blicken mot öster istället. För första gången på sex år fick hon se solen. Den gick upp med sitt varma sken, den spred liv och ljus. Hon slöt ögonen och lät strålarna träffa hennes kalla hud. Detta var slutet, men det var ett slut hon kunde leva med. Hela kroppen badade i sol och en lätt lukt av bränd hud slog emot henne. Det fanns ingen anledning till panik. Hon öppnade ögonen igen och såg rakt in i solens bländande, vit-gula sken och rakt in i döden.

Hon brydde sig inte om de andras motvilja och hånfulla kommentarer. De som var hennes familj – de vampyrer som tagit hand om henne då hon inte vetat vad hon skulle ta sig till – stod inte längre på hennes sida. Hade de övergett henne och svikit henne eller hade de aldrig stått med henne? Kärleksruset gjorde att hon inte brydde sig om dem. Hela veckorna, varje vaken sekund och i de fridfulla drömmarna om nätterna var han där i hennes tankar. Även om hon möttes av ett motstånd; en vampyr – ”En högre varelse, en ultimat varelse med högre intelligens och bättre fysiks förmåga” som Siri sa – hade inget att göra med en vanlig människa. Belle kunde omöjligt vara kär i något så värdelöst som en dödlig; hon som var benådad med att tillhöra detta upphöjda släkte.

Det fanns inget bra svar till de elaka och nedvärderande kommentarerna, inte för att de berörde henne. Simon älskade henne och hon älskade honom. Det räckte. Egentligen; behövde hon ens sin familj av mördare? Behövde hon bli som dem? Belle hade aldrig valt detta liv; det var bara en börda som plågat henne varje dag i sex år. Nu hade hon hittat ett litet ljus i mörkret och plötsligt fanns det något som kunde påminna om en anledning att leva vidare. Även om smärtan inom henne var stor och det tog emot att ljuga stöttade Simon henne genom lögnen och ställde inte onödigt mycket frågor. Han var trots allt en trolovad man och de gjorde bäst i att ha en relation i hemlighet.

Siri visste dock vem som fick Belle att le. Vem det var som fick henne att undvika de olika arbeten frun gav dem.

”Blir du aldrig lockad av att smaka på honom?” Siris röst lät som en giftig orm när hon uttalade orden. Det var tydligt att hon hade en tanke bakom dem. Belle kastade en hastig blick över axeln och såg hur frun kom emot dem för att ta del i samtalet.

”Varför skulle jag bli det?” Samtalet blev besvärligt. Belle försökte krångla sig ur det nu när både Siri och Frun hade kommit fram för att vända hennes glädje emot henne. De var så hemska… Hur kunde hon stå ut med dem?

”Han luktar gott… Har du inte känt det? Under era lustfyllda stunder när alla gränser är glömda…” Det ondsinta, rovdjurslika leendet i Siris ansikte gjorde det annars vackra ansiktet fult. ”Tänk på det nästa gång. Skulle du inte vilja känna hans varma livskraft i dina ådror?”

”Nej!” Belle förstod att slaget var förlorat. Hon hade höjt rösten åt Siri och det visade hennes tveksamhet. Att visa sin svaghet var som att kasta torrt bränsle på elden.

”Du behöver ändå äta nu snart.” Det var Frun som blandade sig i. Hon tog upp ett så vardagligt ämne som hon inte var det minsta intresserad av Belles förhållande med människan.  Värst med det hela var ändå att Belle mycket väl visste om Fruns föraktfulla inställning till hennes så kallat ”obegripliga kärlekshistoria”. Frun var inte rätt person att kritisera dock, hon var ju själv bara en obetydlig dödlig.

”Jag skulle aldrig skada honom! Aldrig någonsin!” Deras ord skrämde henne. Vad var de ute efter? Få henne att döda honom?

”Jag anser att du gör fel som intalar dig själv att du älskar en så obetydlig människa och sviker oss nu när vi gjort så mycket för dig, men vi skulle aldrig skada honom eftersom han betyder så mycket för dig. Den enda som kommer skada honom är du själv.” Fruns röst var så mild och förstående. Det var kylan i hennes ögon som avslöjade att hon var totalt likgiltigt inställd till det hon sa.

Belle bet ihop och såg bort. Av någon okänd anledning trodde hon fruns fruktansvärda ord. Hon tänkte inte skada honom; aldrig någonsin!

”Jag vill att du ska döda en person. Hans fru har en beställning på att han ska dö eftersom han varit otrogen med ett flertal olika kvinnor. Låter det som ett tillräckligt oskyldigt jobb för att damen ska vara nöjd? Du får tillfredsställa dina behov och ingen som betyder något för dig kommer till skada.” Fruns arbetsuppdrag lät inte så farligt. Belle bet sig i läppen. Hon behövde blod. Det var väl lika bra att göra som Frun sa så blev familjen nöjd och hon slapp komma till Simon med sin brinnande törst…

”Javisst, jag gör det. Självklart.” Hon försökte le lite och låtsas att hon tyckte om det. Det spelade ingen roll om blodet var livsviktigt för henne; hon hade inte valt att få det som livskälla.

”Perfekt.” Även Frun drog lite på munnen och gav henne ett kyligt leende som skulle vara varmt. Det fanns dock ingen värme i den kvinnan; hon var lika kall som ett dygnsgammalt lik uppdraget ur vattnet en tidig morgon. Troligast förklaring var att Fruns själ redan dött inom henne; hon vara bara ett tomt skal som fanns kvar för sin make.

Det var helt utan glädje hon gav sig ut den kvällen. En man skulle dö och det var hon som skulle döda honom. Hon samlade sig och började långsamt tvinga fram törsten och längtan. Det fanns en djurisk instinkt i henne, det kunde hon inte förneka hur hårt hon än försökte tygla den. Hon var en mördare och ett monster; och nu gjorde hon det hon fick order om. Hur fel det än var. Aldrig tidigare hade hon reflekterat över att döda så mycket som nu. Var det kärleken som fick henne att känna sig mänsklig och därför otillåten att slakta och dricka blod? Det var en äcklig känsla i magen. Ju närmre det stora, fina huset lite i utkanten av stadens handelskvarter hon desto mer minskade känslan. Istället fylldes hon av viljan. Viljan och lusten att döda. Smaken av ungt blod rullade redan över tungan och kroppen darrade av upphetsningen. Snart skulle livskraften fylla henne och huden skulle bli varm och återfå lite av sin färg. Hon skulle börja leva igen.

Hon klättrade enkelt och snabbt uppför husväggen till det fönster bakom vilket det angivna sovrummet skulle vara. Kvinnan som gett dem arbetet att döda hennes make var bortrest under helgen, till sin syster i Rom. Det skulle alltså bara vara mannen hemma. Det första Belle såg var att mannen inte var ensam i sägen. Långa svarta lockar stack upp över täckeskanten. Han hade sällskap av en älskarinna. Det skulle bara bli mer blod… Nu kunde hon till och med känna lukten. Upphetsningen tog över och hon kröp långsamt ned från försterbrädan och vidare in i rummet. Skuggorna låg djupa och markerade.

Vem skulle hon börja med? Mannen skulle vara roligast att döda. Så det fick bli kvinnan. Döda henne snabbt och tyst, så att hon inte skulle kunna förvarna målet. Det skulle vara roligare att överraska honom i mörkret. Tyst och effektivt.

Hon stod över sägen och såg ned på dem. Mannen låg med ryggen mot dem; kvinnan hade ansiktet vänt uppåt. Det var som en högra makt placerat henne så, med halsen så blottat att Belle kunde höra blodet pulsera genom den stora pulsådern. När hon växte upp hade hon alltid fått höra om Gud, hon hade alltid fått gå i kyrkan och hon hade alltid trott på det som berättades under predikningarna. Nu trodde hon inte längre. För hon såg ingen orsak till varför hon blivit förbannad; hon som alltid varit en trogen kristen. Men likväl hade hon fått denne fruktansvärda sjukdom och nu fick hon lida i evighet. För kanske var det helvetet hon hamnat i, men var inte helvetet bara för de som inte trodde? För de som in bad sina kvällsböner, tackade för maten och tog hand om sin nästa som sig själv? Varför skulle Gud straffa ett av sina barn, ett barn som troget såg upp till honom och inte vände honom ryggen? Det hade han dock gjort, och nu hade hon vänt honom ryggen. Hellre hamnade hon i den eviga elden än att leva det liv hon blivit dömd till.

Hjärtat bankade i kvinnans varma bröst. Belle kände en avsky mot henne. Hon hade inte lytt guds ord, hon hade låtit djävulen verka genom henne och syndat. Varför var inte hon straffad? Kvinnan hade livet, hon hade värmen och hon hade förmågan att känna solen. Alla dessa gåvor skulle Belle ta ifrån henne nu. Borde hon känna några samvetskval? Borde hon få dåligt samvete? Belle visste inte, eller snarare kände inget. Kvinnans tid rann ut som sand rinner genom fingrar. Först går det långsamt; sedan snabbare och snabbare.

Döden var blixtsnabb och ljudlös. I en rörelse hade Belle pressat ned kvinnans kropp mot sängens madrass och lät sina vassa tänder borra sig in i den mjuka halsen. Det krasade lätt när strupen krossades och en stor köttbit fyllde hennes mun. Så kom blodet. Kvinnan hade vakant och ryckte nu i panik för att komma loss. Hennes krafter rann dock bort, hennes röst fick inte fram ett ljud och hon insåg att hon skulle dö. Belle höll henne nere. Allt gick så tyst och fort. När kvinnan inte längre rörde sig rätade hon upp sig och såg ned på det nyskapta liket. Kvällen innan hade kvinnan tänk på morgondagen och dagarna som skulle följa. Nu hade hon inga dagar kvar. Och inte skulle hon någonsin få se solen igen. Precis som det var för Belle. Aldrig mer se solen. Blodet fortsatte att rinna från det öppna såret.

Belle tuggade långsamt i sig det blodiga, råa kött- och hudstycke hon hade i munnen. Det smakade sött. Nu var kvinnan död. Väldigt död. Och hennes blod gick till spillo. Imorgon skulle hon vara vit och kall, helt stel. Solen skulle falla in genom fönstret och det stelnande, mörka blodet skulle glänsa i ljuset. Det skulle vara en vacker kontrast. En kontrast Raphael ofta använde sig av i sina målningar; svart och vitt, vitt och rött.

Nu var det mannens tur. Det gick en rysning av vällust och spänning längs ryggraden på henne. Skulle han vakan och göra motstånd? Eller vad skulle hon göra med honom? Så länge han inte skrek och var så gott som helt tyst. Alla tankar på himmel och helvete, döden och livet, försvann nu när hon kunde känna lukten av hans varma blod. Det svartnade för ögonen och hon lät sig helt ge sig an åt sitt åtagnade. Det var två saker hennes kalla, döda kropp törstade efter; sexuell njutning och blod. Gärna tillsammans.

”Kan jag få se ditt ansikte?” Natten hade för länge sedan startat och det var inte många gäster kvar på festen. Inte de heller; de hade vandrat genom staden och satt på en parkbänk nere vid kanalkanten, inne i parken bakom de stora pilträden. Ensamma med enbart den stjärnklara himlen ovan sig som sällskap.

Han vände sig mot henne, som han inte var beredd på frågan. Den föll sig egentligen väldigt naturlig. Hur länge skulle de behöva umgås innan e tog av sig sina maskeradmasker och visade vilka de egentligen var? Hon visste redan att hon tyckte bättre om honom än vad hon tyckt om någon annan någonsin. Det spelade ingen roll hur han såg ut bakom masken; hon var kär i honom ändå. Deras samtal under kvällen hade flutit så enkelt och så naturligt. Det var som de alltid varit menade för varandra och bara gått runt hela livet i väntan på att mötas. Ödet, eller Gud, eller vad det nu var som styrde hade fört dem samman. Hon visste det, han var den enda för henne och hon kunde redan säga att hon älskade honom. Det kändes så i alla fall. Inte för att hon någonsin älskat någon innan, men om det fanns något som hette kärlek så var det precis det hon kände nu.

Simon suckade lite och förde försiktigt handen mot sitt ansikte. Så tvekade han mitt i rörelsen.

”Om jag ska visa mitt ansikte vill jag se ditt också.”

Nu var det Belles tur att se bort och bita sig i läppen. Hon hade så runda kinder och lite röd hud, hon var inte som Siri som alltid var jättevacker. Tänk om han inte skulle tyck om hennes runda uppnäsa? Tanken var skrämmande och obehaglig. Även om hon försökte intala sig att han tyckte om henne som hon var blev hon orolig att han skulle lämna henne vid åsynen av hennes ansikte. Ingen hade ju tidigare kommit till henne bara genom att se hur hon såg ut. Var det samma tvekan han kände? Vad hände om han inte var lika vacker bakom masken som hon trodde och hoppades på? Skulle hon känna samma sak för honom då, eller skulle hon bli som Esmeralda och bara ta personen efter hans utseende? Belle var livrädd för att hon faktiskt skulle vara lika falsk och ytlig som sina kvinnliga vänner. Hennes erfarenhet av kärlek och relationer var alldeles för liten för att hon med säkerhet skulle veta hur hon skulle reagera.

Lite erfarenhet hade hon allt; korta nattliga äventyr med främmande män där hon låtit sig helt styras av sin blodtörst och sina djuriska lustar hade hon upplevt. Vissa av dessa tillfällen mindes hon inte, andra mindes hon med glädje och av vissa mindes hon bara blodet – och törsten.

”Samtidigt.” Sa hon med ett leende. Det var svårt att försöka se lika vacker och charmig ut som han, för hans leende var det vackraste som fanns.

”Javisst.”

De såg varandra rakt i ögonen när de långsamt drog ned de färgade maskerna från sina ansikten. Det kittlade i hela kroppen, efter detta skulle de helt och hålet ha gett sig åt varandra. Nu fanns det ingen återvändo. Hon blundade och kände nattbrisen glida över den något svettiga huden som gömt under masken hela kvällen.

Så satt de där intill varandra. Blottade. Deras hemliga identiteter var nu avslöjade och hennes Simon hade fått ett helt eget ansikte. Ett ansikte hon inte kunde sluta le mot. Hon älskade honom; det kunde inte vara något annat. Hon var på väg mot något nytt; ett nytt äventyr i livet där bara månen skulle vaka över henne. Känslan av vinden i ansiktet, hans närvaro och framtiden som plötsligt lyste som av solens strålar fick henne att önska att stunden aldrig skulle ta slut; det fanns ingen plats där hon hellre ville vara än just där, just då, med honom.

Med en öm och kärleksfull hand smekte han över hennes kind; kände på hennes ansikte. Hon kunde inte annat än att le mot honom, det kändes som hon strålade ikapp med månen. Han var så fin, så härlig att se på. Bättre än allt hon vågat drömma om. Hände detta verkligen? Satt hon här med honom eller drömde hon bara för att hon önskade sig kärlek så innerligt? Skulle Frun plötsligt ropa högt och beordra dem om att utföra något ohyggligt uppdrag? Just nu kändes hennes liv så avlägset. Det var som hon blivit född för just denna stund; för att få sitta där i månskenet med honom och betrakta hans ansikte. Lägga varenda detalj på minnet: De mörka och djupa ögonen; mörka, runda ögonbryn i samma färg som den lilla mustaschen som följde läpparnas mjuka form; näsan som var ganska smal men fortfarande så perfekt in i det milda ansiktet. Framförallt älskade hon ögonen – precis som innan.

De lutade sig närmre varandra, fram mot varandra. Det verkade som världen kring dem hade stannat.  Hur kunde de ha så tur att de möttes? Hon kunde känna på hans energi att han tyckte om henne också; han ville vara nära henne. Kärleken mellan dem låg i luften och väntade – ruvade som en fågel värmer sina ägg – på att de skulle erkänna den och låta den slå ut.

”Kan du känna det?” Viskade han, andedräkten var varm mot hennes hud. Månen var helt stilla och vakade över dem som en enögd vandrare över himlavalvet.

”Ja.” Hennes leende hade inget slut. För första gången på länge var hon helt lycklig, och för första gången i hennes liv var hon förälskad.

Hans hand låg om hennes nacke och tryckte henne närmre. Hon besvarade genom att luta sig närmre. Kyssen var mjuk och full av så mycket. Det kändes i hela kroppen. Hon levde! Hon levde! Det fanns där inom henne; livet som blivit så brutalt utplånat. Om det var någon som kunde läka henne igen så var det han. När de satt där kändes de som de var en. Förenade genom kyssen och natten. Kunde det kännas såhär? Det gick inte att beskriva. Inga ord skulle räck till för att måla upp de färger som fanns inom henne eftersom dessa färger inte går att se.

Tillslut var de tvungna att avbryta för att han skulle få chans att hämta luft. Det kändes så skönt i kroppen. Varmt. För första gången på flera år kände hon sig varm och inte bara tom. Det var en upplyftande känsla som gav henne orken att leva. Ett litat tag till skulle hon nog stå ut; nu när han fanns med i livet. Det var obegripligt hur det hade kunnat bli som det blev, hur hon kunde känna sådan samhörighet med denna främling, men ändå föreföll det sig helt naturligt. Hon var där hon borde. Han var där han borde – de var tillsammans. Hennes skratt kändes naturligt, lätt och vackert för en gångs skull, hans skratt var naturligt, lätt och vackert.

Så gled natten förbi alltför snabbt och nästan försent kom hon att minnas vad hon egentligen var. Efter ett hastigt farväl och en påhittad ursäkt fick hon springa hela vägen hem. Medan solen steg allt snabbare skar de trånga skorna in i fötternas hud och stora vätskefyllda blåsor växte fram, de sprack snabbt och resulterade i en svidande smärta och blod som fläckade de vita strumporna. Hon svor lågt, sparkade av sig skorna, tog dem i handen och sprang vidare utan. Marken var smutsig och hal, men fortfarande sval och det var nästan skönt att springa utan skor. Om hon tänkte på Simon blev det ännu skönare och det var värt den plågsamma springturen hem.

Solen föll redan in på hallgolvet när hon andfått pressade sig mot den bortre väggen för att undvika det livsfarliga ljuset. Så föll källardörren igen bakom henne och hon var i trygghet; instängd i mörkret. Nu hade hon i alla fall fått ett ljus inom sig; och detta ljus skulle hålla henne vid liv länge framöver. Det visste hon. Med en handen inpressad i munnen för att kväva ett glädjeskrik sjönk hon ned på golvet och andades ut. Belle kunde inte minnas när hon senast var såhär lycklig.

”Vad får dig att tro att jag vill att han kommer?” Belle lutade sig trotsigt tillbaka i stolen och försökte se sur ut. Siri skrattade bara vänligt och kastade med sitt ljusa hår. Hela vampyren utstrålade självförtroende och egenkärlek. Det var fantastiskt hur Siri fortfarande kunde älska sig själv när hon gjort så fruktansvärda saker som hon gjort. Belle mådde fortfarande dåligt efter arbetet med varulvarana. Hennes kropp gjorde henne påmind varje gång hon såg en ruggig eller storvuxen hund; magen vände sig utochin och ångestvågen som sköljde över henne skickade stötar av smärta genom hela kroppen. Skulle hon någonsin bli botad? Mest skrämmande var ändå det hon gjorde föra att döda varulven. Slita sönder den, döda den långsamt och plågsamt. Det gjorde ont i henne när hon tänkte på det. Hur skulle hon någonsin kunna kalla sig människa efter något sådant? Hur skulle hon någonsin ha en chans att komma in i himmelriket till sin familj som hon alltid önskat att hon skulle få göra om hon en dag blev befriad från denna levade död.

”Du behöver släppa det.” Siri lyfte sitt glas menande mot henne. Det var obehagligt hur hon ibland tycktes kunna läsa tankar. ”Jag ser på dig att du fortfarande tänker på hundarna. De var monster och vi gjorde vårat jobb. Världen blir en mycket bättre plats utan sådana som dem.”

Belle bet ihop. Om vargarna var monster; vad var inte de då?

”Nämen titta.” De perfekt rödmålade läpparna kring Siris onaturligt vita tänder formade ett glittrande leende mot något bakom Belles rygg. Det var inte svår att veta vem eller vilka Siri fått syn på. Självbelåtenhet lyste i hennes ansikte och hon kråmade sig tillgjort.

”God afton, mina vackra damer.” Han klev upp jämsides med dem och bugade sig djupt. Det var han med lite skägg, den äldre brodern; Pedro. Belle vågade knappt hoppas att hennes kavaljer skulle vara med. Ville hon ens att han skulle komma? Han hade förolämpat henne djupt vid deras första möte, ändå hade hon inte gått en dag utan att tänka på honom. Men han dök snart upp i sin blå mask intill sin storebror. Simon. Det var det han hette, enligt Siri i alla fall. Det var kanske inte ens hans riktiga namn, vad visste hon?

”God kväll.” Även Simon bugade sig och såg genant undan. Han såg lite obekväm ut; tvinnade in sina fingrar i varandra och undvek att se rakt på Belle. Vågade han inte se på henne? Skämdes han, eller trodde han fortfarande att hon var en lyxhora?

”Något säger mig att Ni är sugen på en dans, min kära herr Pedro?”  Utan att vänta på svar reste Siri sig och kastade med sitt långa hår. Siri visste vad hon ville och hon visste att hon som vanligt skulle få sin vilja igenom. Pedro gav henne ett charmigt och glittrande leende när han tog henne vid armen och tillsammans gled de ut på dansgolvet bland alla kroppar som röde sig i takt till den lätta musiken.

Belle vände sig mot Simon och väntade på att han skulle säga något, eller att hon skulle våga säga något. Vem borde säga något? Han hade förolämpat och sårat henne djupt, men samtidigt ville hon inte riskera att han skulle försvinna ur hennes liv i samma stund som Siri var klar med hans bror. Risken att det skulle bli så var alldeles för stor. Han slickade sig läpp om läpparna för att fukta dem och harklade sig, skruvade lite på sig och verkade tillslut ha beslutat sig för att bryta tystnaden mellan dem.

”Jag antar att jag bör be Er om ursäkt…” Började han försiktigt och trevande. Hennes hjärta slog snabbare och hon hade svårt att inte börja le fånigt, hon misstänkte att hon redan log som en galning. Hon hade ett hjärta! Och det värmde hela hennes kalla kropp när han talade till henne och såg på henne med sina vackra, mörka ögon.

”Det är inget att be om ursäkt för.” Hon försökte slå bort hans blyghet och få honom att le. Han skakade bara på huvudet.

”Jag inser mitt misstag och är beredd att ta följden som en man. Men jag skulle ändå vilja vara så oförskämd att be Er om en dans, om Ni nu står ut med min närvaro och kan förlåta mig.” Han sa det snabbt och gick ned på knä vid de sista orden. Belle kände hur ansiktet hettade och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hans ord gjorde henne glad och förvirrad. Han bad henne verkligen om ursäkt och menade det med hela sitt väsen. Det värmde och piggade upp henne, samtidigt om hon kände hur hon blev svag i benen och hur det kittlade i magen. Hans nacke var framåt böjd och blottad då han såg ned i golvet i väntan på hennes dom. Tungan gjorde motstånd när hon försökte få den att uttala de ord hennes hjärna slumpvis parade ihop i konstiga meningar.

”Ja” Det var den enda stavelse hon lyckades få fram tillslut. ”Javisst; gärna: Självklart!”

Samtidigt som hon uttalat orden såg han upp och de vackra ögonen glittrade till. Han log mot henne, ett leende hon älskat från första stund hon såg det. Det var det leende hon såg framför sig varje gång hon slöt ögonen och försökte inte tänka på honom. Hon kunde inte undvika att tänka på honom, allt i hennes närvaro hade gjort henne påmind om honom hela tiden.

”Javisst…” Han lyste upp och reste sig. Så stod de bra där, intill varandra utan att veta vad de skulle göra. För nära, men ändå för långt borta. Han tog inget initiativ, vilket inte hon gjorde heller. Några sekunder passerade, ingen gjorde en ansats att röra sig. Hjärtat slog, det var som det riktigt kunde känna hans närvaro. Sedan verkade han komma på sig och så var det magiska ögonblicket borta.

”Får jag lov då?” Han log lite blygt med sitt skeva leende. Så otroligt charmig. Och vacker.

Belle var osäker på hur bra hon kunde få rösten att lyda så hon nöjde sig med att räcka fram handen så att han fick ta den. Hans behagliga, varma, trygga hand kramade hennes när han bugade sig för att låta sina mjuka läppar nudda den handskbeklädda handryggen. De gled under tystnad ut på det polerade, svart-vitrutiga dansgolvet och försvann i mängden med dansande par.

”Att jaga varulvar kräver tålamod.” Siri rätade på sig. Hennes hud blev så blek mot de svarta kläderna och det mörka håret, ögonen var blåare än vanligt. Det var nästan som de lös i mörkret. Hon hade undersökt de stora tassavtrycken i den fuktiga jorden. Miguel stod intill frun strax bakom henne; de andra stod i en halvcirkel framför.

”Kom ihåg att inte drick av deras blod.” Fortsatte Siri allvarligt. ”Jag provade en gång, och aldrig har jag blivit så sjuk. De har någon slags läkarförmåga… Jag var nära att dö.”

Hon hade redan berättat allting flera gånger. Utav de fem vampyrer som ingick i deras lilla familj var Siri den äldsta med sina 150 år, hon var dessutom den enda som mött varulvar tidigare.

”Vi kan inte bli sjuka och dö.” Sa Raphael, Siri såg upp på honom med en iskall blick.

”Menar du att jag överdriver?” Rösten var så kall att Belle rös.

”Nej, men levande döda kan väl inte dö?”

”Jag ger er bara mitt råd. Du får gärna se efter om du vill.”

”Det är jättebra. Vi ska inte dricka deras blod.” Miguel klev emellan. Han var en av de nyaste vampyrerna, ändå den mest världsvana och tryggheten i familjen.

”Kom ihåg det, för lukten av deras blod är den mest aptitliga jag någonsin känt.” Förklarade Siri, som bara för att få sista ordet.

Vinden drog förbi dem, med den följde den skarpa lukten av varulvarnas kokande blod. Belle andades in, monstret inom henne vaknade. Fullmånen glänste ner över landskapet och målade världen i silverskimrande svartvita nyanser. Det var helt tyst, spänt. Naturen visste om att det skulle komma att flyta mycket blod. Det var två flockar livsfarliga odjur som fått vittring på varandra.

”Kom ihåg att döda dem; allihop.” Sa frun. Nu stod hon helt intill Miguel, han skyddade henne likväl mot varulvarna som de som i andra fall var deras vänner. Belle beundrade hans självbehärskning; själv hade hon nog kastat sig över frun för länge sedan om han inte stått emellan. Det var äkta kärlek: Den var blind och ostoppbar.

”Om någon lämnas vid liv kommer vi behöva spåra upp den. Det tar bara extra mycket tid.” Fortsatte frun. ”Iväg med er nu!”

Jakten var igång. De förflyttade sig i skuggorna, hela tiden med vinden i ansiktet. Snabbt och som en varelse med en tanke. De var nattliga jägare; detta var deras element.  Belle älskade jakten. Det var inte hon som sprang där i mörkret. Den uppfostrade och mänskliga Belle med känslor var förlorad. Hon kunde bara tänka på målat och på blodet; den underbara energin som fyllde henne när hon fick känna en annan varelses livkraft flyta ut mellan hennes händer.

Denna natt var extra spännande då bytet inte var en vek och lättdödad människa; för en gångs skull skulle det bli en utmaning. En människa kunde i bästa fall känna sig hotad; börja springa eller be till Gud. Redan nu kunde hon känna hur deras byte anade deras närvaro. Luften blev mer laddad; tystare. Bytet visste att de var på väg. Vargarna gjorde sig redo för en meningslös kamp mot sin död.

Så dök de upp i gläntan framför dem. De hade inte flytt, djuren stod stinkande kvar och flåsade. Halvt varg. Halvt människa; de stod på alla fyra, med ryggen upphöjd och krökt och kraftiga bakben där den blöta pälsen smetade åt kring de bristfärdigta musklerna. Ansiktet var utdraget och avlångt, näsan tillbaka sjunken i ansiktet och bildade en bred nosrygg. Öron som låg slickade bakåt och breda munnar med alldeles för många och vassa, gula tänder mot ett brunt tandkött. Hon insåg nu att det fanns mer eller mindre lyckosamma monster; hon skulle glädjas att hon slapp förvandlas till något såhär fult vid varje fullmåne.

”Döda dem: Allihop.” Siri tittade med glödande blick ut på varelserna i skogen. De var fyra stycken; varulvarna var fem.

Det kunde vara lite besvärligt nu då de var i underläge i antal, men det skulle lösa sig. Deras intelligens som vampyrer skulle sättas emot de ointelligenta varulvarna och bara det skulle avgöra slaget. Hon kunde nästan tänka sig hur deras blod smakade; för även om de stank något förfärligt av blöt hund kunde doften av underbart blod inte döljas. Siri hade varnat dem; varulvsblod var otroligt lockande. Först nu förstod hon varför… Det skulle krävas enorm självbehärskning för att inte dricka av bytet.

Några sekunder förflöt utan att varken den ena eller den andra sidan rörde sig. Sedan var det som någon övermakt gett en signal för samtidigt kastade de sig emot varandra. Det var känslan av kampen so var så upphetsande. Stora tussar päls gled mellan hennes händer innan hon tillslut fick ett ordentligt grepp och kunde klänga sig kvar. De var odjur, monster, jägare som djuriskt och omänskligt slet sönder sina byten. Hon fick in underarmen i munnen på hennes valda offer. Den varglika varelsen kastade sig som galen från sida till sida, och försökte bita sönder benet. Hennes smala handleder fick som tur var plats mellan tänderna längst in och hennes grepp var omöjligt att bryta sig ur. Hon pressade sina armar mot sig, kände hur det spände i huden och hur den sprack.  Det knakade rått i djurets käke när hon pressade den uppåt och bakåt. Hennes skrik av blodtörst och ansträngning kombinerades med vargens tjut av smärta då hon knäckte nosryggen bakåt. Blodet forsade fram och den tunga varelsen föll bakåt på rygg. Hon klämdes fast mellan den tunga varelsen och den leriga och nedtrampade marken där päls och blod gjort underlaget halt och livsfarligt. Det avbrutna nosbenet stack ut ur den tunna gomhuden och skar upp hennes underarmar. Det sved och gjorde ont, hennes döda blod blandades med monstrets och hon blev tvingad att släppa taget för att inte bryta sönder sin egen kropp under den ofantliga tyngden.

Med sina avbrutna och blodiga naglar klöste hon in i den varma och kraftiga djurhuden. När greppet om pälsen blev tillräckligt stadigt slet hon av en stor tuss med päls och tillhörande hud. Vargen ylade av smärta, den blev förlamad och oförmögen att röra sig då ett stort parti kött var blodigt och blottat på dess bröst. Belle bet tag i örat och lät tänderna gräva sig in tills de gått helt igenom. Då slet hon till så att halva örat hängde kvar i hennes mun samtidigt hon hon klöste in ed fingrarna i det blottade köttet på vargens bröst. En plågsam död väntade varulven. En mycket plågsam död då hon bit för bit dödade den. Den vred sig ovanpå henne och försökte klösa henne med sina stora klobeklädda händer. Muskeln på hennes ena arm slets från sitt fäst och det flimrade framför ögonen. Det gick inte att kväva skriket som måste ha nått ända tillbaka till staden.

Tyngdpunkten som låg över henne flyttades och plötsligt var hennes ben helt fastlåst mellan en rot i marken och ryggen på det stora odjuret. Hon kände sina tårar rinna nedför kinderna och luften pressades ur lungorna. Om hon inte redan varit död hade detta tagit död på henne. Det vällde upp blod i munnen och den mörka pälsen på varulvens bakhuvud var plötsligt helt nedfläckad av blod. Det behövdes ett skrik till – ett skrik av raseri – för att hon skulle ha kraft nog att avsluta jobbet. Om hon bara kunde få kroppen att samarbeta, men det var svårt. Även om hon gått till ett evigt liv i denna nya vampyrkropp var hennes kroppsliga tålighet inte mycket förbättrad. Lite bättre fysik hade hon, men inte mycket. Någonting var brutet inom henne och långsamt rann instinkten att mörda av henne. Hon grät och spottade blod under en varulvs tunga kropp. Den rörde sig inte längre, var bara tung och obehaglig ovanpå henne. Hon drog ut sin hela arm ur den öppna och söndertrasade bröstkorgen och insåg att hon höll i något. Ett tjock, mörkt och avslitet blodkärl hängde som en lealös orm i mellan hennes fingrar. Utan att vara medveten om annat än smärtan i hennes egen kropp hade hon grävt sig genom bröstkorgen på djuret och slitit ut en artär. Nu var vargen ovanpå henne död och hon låg dränk i sitt och djurets blod, krossad och oförmögen att röra sig på ett stilla slagfält. Hade alla dött samtidigt?

”Belle!” Siri föll på knä intill henne. Hur kunde den blåögda vampyren vara så hel och ren?

”Jag sitter fast…” Det var knappt att rösten bar henne mellan snyftningarna. Det gick inte att röra sig, hela kroppen gjorde förblindande ont.

”Lilla gumman…” Med en mjuk och bara något blodig hand – men med avbrutna och blodiga naglar – smekte Siri mjukt och kärleksfullt över hennes kind. ”Vi ska få loss dej. Du har varit jätteduktig.”

Hennes röst var så mjuk och skön att lyssna till och hennes händer så varma när de gled över Belles kind eller kramade hennes blodiga händer. De ryckiga snyftningarna mildrades lite och de stela, livrädda musklerna vågade börja slappna av. Belle slöt ögonen och koncentrerade sig på Siris lugnande och tröstfyllda röst. Smärtan blev alltmer avlägsen och snart där efter måste hon ha förlorat medvetandet.

Det dröjde inte länge innan mannen började se sig omkring.

”Var är Er väninna och min bror?”

Belle var inte ovan vid att Siri försvann med olika män, i själva verket var hon van. Det hade gått henne helt förbi att Siri var borta. Siri hade bra hand med män; hon kunde få vem hon ville dit hon ville. Samtidigt som männen trodde att de förförde henne spelade hon sina kort helt rätt. Det var lite obehagligt att en kvinna i hennes ålder älskade och dödade män som var över hundra år yngre.

”Jag vet inte.” Belle visste i alla fall att Siri inte dödade brodern; de hade kommit överrens om att natten skulle bli blod fri.

”Åh nej…” Han släppte henne genast. ”Det är så uppenbart.”

”Vad?” Hon tog ett steg närmre och såg upp på honom. Han backade undan.

”Själklart! Du och din vän, ni är såna där glädjeflickor, eller hur? Det är därför ni är här helt själva och beter er så… så fritt!”

Hjärtat föll som en sten i bröstet. Vad var det han stod och sa? Vågade han kalla henne och Siri för prostituerade? Hon visste inte om det värsta var förolämpningen eller tanken på att den kom från honom.

”Vad tror du om mig?!” Hon tog ett steg ifrån honom, arg och sårad så att det sved i bröstet och kokade i blodet. Det krävdes stor självbehärskning för att inte kasta sig över honom och slita upp hans strupe.

”Men förklara då varför Pedro smiter iväg med…”

”Och du tror inte att han gjorde det frivilligt! Det är väl han som är syndaren, som är gift.”

Det som börjat så trevligt urartade till ett riktigt bråk. Dock fanns inte energin till att bråka, det gjorde för ont i själen för det. Han hade varit så annorlunda. Hon tänkte inte tala mer med honom, utan vände honom bestämt ryggen och gick iväg över golvet; mellan de dansande paren. Förolämpningen och sveket satte sig för djupt i henne för att hon skulle vilja tala med honom igen. En del av henne ville ramla ihop på sängen och gråta; den andra delen ville döda något så att det varma blodet sprutade över henne och fuktade de dyrbara kläderna.

Hon väntade på Siri utanför, vägrade att tala med de som sökte hennes uppmärksamhet. Tillslut kom hennes vän ut. Siris leende strålade som vanligt och hon var röd om kinderna.

”Vad gör du här ute?” Hon var lite andfådd när hon kom fram till Belle.

”Kom nu.” Belle vände bort ansiktet och gick därifrån. Hon mådde illa.

”Nej men, älskling…” Siri lade en hand på vardera av hennes bara axlar. ”Vad hände?”

Belle tittade in i väggen för att undvika Siris granskande blå ögon.

”Kom nu, hjärtat, jag misstänker vad du behöver. Vi kan nog hitta något värmande nere i stadens fattiga kvarter.” Hon lade en arm kring Belles axlar. Tänk att det inte ens behövdes en förklaring för att Siri skulle förstå var felet var. Siri visste nog till och med bättre än Belle varför hon blev så ledsen.

De klättrade in i en vagn som långsamt började rulla längs de ojämna gatorna. Belle sa ingenting, stirrade bara ut på de mörka husfasaderna.

”Du behöver lite blod… Vad gjorde han mot dig?” Siri strök med en mild hand över Belles kind. ”Du tänker på honom, eller hur?”

”Han trodde att vi var prostituerade.”

Siri gav ifrån sig ett av hennes glittrande och bubblande skratt. ”Vilken korkad pojke! Så lite han vet om stadens liv och hur man njuter av det.”

”Vad menar du?”

”Han kallade oss för horor menar du, en mycket osäker pojke menar jag. Han är inget att tänka på. Men som tack för hans väl valda ord kan vi festa på hans blod.”

”Nej!” Belle blev förskräckt. Även om hon för tillfället hatade honom, kunde hon inte tänka sig att se livet slockna i de vackra ögonen.

”Du gillar honom alltså.” Siri lutade sig tillbaka i sätet och log med röda läppar kring vita, spetsiga tänder.

”Vad får dig att tro det?” Belle bestämde sig för att se ut genom fönstret istället, hon vägrade ge med sig; även om hon redan hade förlorat. Siri hade dragit sina slutsatser, vilka säkert var väldigt sanna.

”Jag bara vet.” Det gick inte att missa hur Siris blå blick trängde in i Belles profil. ”Vi får se till att du träffar honom nästa helg igen. Frågade du om hans namn?”

”Nej.” Vad dum hon var! Varför hade hon inte bett att få veta vad han hette? Nu skulle hon nog aldrig träffa honom igen.

”Vilken tur att jag tänker så långt då. Hans bror heter Pedro, han heter Simon.”

”Du frågade om hans namn?”

”Självklart; det gäller att hela tiden ligga steget före.” Siri skrattade lite. ”Det löser sig, jag och Pedro var lika. Vi kommer tänka i samma banor och se till att ni träffas igen.”

Detta är del två av den novell jag publiserade på min blogg missfrankenstein.blogg.se. Där går den första delen att läsa för den som är intresserad.

Siri visste hur man förde sig, hon visste precis hur hon skulle uppföra sig som dam för att väcka männens intresse. Med en elegant rörelse svängde hon benen ur vagnen och tog emot hjälpen ned hon erbjöds. De tunga kjolarna var inget bekymmer för hennes rörelseförmåga, hon var lika elegant i dem som i ett per enkla byxor. Hon var för evigt fångad i en ung kvinnas kropp; Siri hade varit vampyr längre än någon annan de kände till. Ändå betedde hon sig fortfarande som den unga människa hon var dagen hon passerade in i odödligheten.

Belle kunde inte hålla sig från att avundas. Till skillnad från Siri avskydde hon förbannelsen och det fanns inget hon ville mer än att kunna vandra fritt i världen igen. Att ha solen som fiende, att inte kunna njuta av dagen; det fick henne att må dåligt. Hon hoppades innerligt att hon en dag skulle acceptera sitt öde och bli som Siri; se det positiva i situationen och njuta av det liv hon blivit dömd till. Om hon tänkte efter var hennes liv som vanlig människa inget hon skulle vilja gå tillbaka till…

”Det bästa med maskerader är att man inte behöver säga sitt namn. Vi kan vara helt anonyma.” Siri tog henne vid armen och tillsammans skred de uppför trapporna till den stora festsalen. Det var inte så att de inte blev uppmärksammade, men ingen brydde sig om att fråga om de var bjudna. Belle log glatt mot de människor de mötte, hon gjorde sitt bästa för att glänsa ikapp med Siri.

”Vi börjar natten här, så kan vi fortsätta festen sedan.” Siri blinkade menade mot henne med ett menande flin på de rödmålade läpparna. ”Men inget ätande i natt.”

”Inget ätande i natt.” Belle skrattade mot henne. Nej, de skulle ha kul denna natt, inte gå hem innan soluppgången och veta att de tagit en människas liv. Siri brydde sig inte, men Belle hade inte riktigt vant sig än. Även om det blev lättare varje gång.

Till skillnad från de flesta andra kvinnor i deras unga ålder trädde de in i fest salongen utan en manlig kavaljer. Siri ledde med sig Belle till ett bord på andra sidan det stora dansgolvet, mitt emot entréporten. De skulle bli sedda direkt av alla som klev in, vilket var en del av Siris perfekta plan. Belle ville ha en trevlig kväll, vilket hon redan hade. Siri däremot, ville ha så mycket mer.

”Du är så stel ibland, Belle.” Siri höll upp glaset så att den gamla servitören kunde fylla på det med blodrött vin. Det vattnades i munnen av tanken på blod, olyckligtvis var vin inte i närheten av lika gott som blod, sin färg till trots.

Belle insåg att Siri talat till henne. Hon skakade på sig och log lite dumt: ”Ursäkta?”

”Jag sa att du är så stel ibland.” Det var helt typiskt Siri att säga något så rakt på sak.

”Jaha.” Belle kunde inte låta bli att bli sur. Hon var inte stel och tråkig; hon var bara inte som Siri.

”Jag menar; du är så vacker och så charmig. Kan d inte försöka slappna av lite mer och njuta av livet?”

Belle tittade på henne, det gick inte att hålla tillbaka leendet i mungipan. ”Jag antar att du vet vad du talar om.”

”Jag vet, självkart vet jag, och självklart har jag rätt. Dessutom vet jag att du behöver slappna av nu genast, för jag tror att två flugor har dragits till vårt ljus.”

Belle vände sig hastigt om mot ingången och fick syn på de två unga män Siri nickat mot.

”Titta inte” hennes röst var uppmanande ”de ska inte veta att vi vet om dem, då blir vi inte lika intressanta.”

Dock var det ytterst svårt att inte titta, inte heller gick det att snegla diskret eftersom masken för ansiktet begränsade sikten åt sidorna. Det var inte det att hon inte brukade gå ut och bli uppbjuden, bara det att det var lika spännande varje gång. Tanken på att någon såg henne i mängden var smickrande, det kittlade i magen av upphetsning.

”Är de på väg hitåt?” Hon satt så dåligt till, om hon försökte se dem skulle hon vara tvungen att vända sig i stolen och då skulle det bli för uppenbart vart hon tittade.

”Jadå. Nu började de röra sig i vår riktning.”

”Hur ser de ut?”

”Bättre än vanligt.” Siri såg nästan uttråkad ut över dansgolvet. Belle kunde knappt sitta still, hela kroppen ville vända sig om och titta på de två främlingar som närmade sig. Hon tyckte sig kunna urskilja deras lukt, även om hon inte hade en aning om vilken som var deras.

”Ursäkta mig, mina förtjusande damer.” En främmande mansröst, mörk och med en högdragen stämma.

Siri vände sig långsamt åt de två männens håll, Belle gjorde detsamma. Hon antog att hon vred på huvudet för fort och att hon log för mycket. Ja, de såg väldigt bra ut. Även om större delen av ansiktena var dolda bakom masker, så var kropparna, kläderna och det av ansiktet man såg tilldragande.

”Ja?” Siri log mot dem; ett något kallt leende.

De två unga männen bugade sig; han längst fram mer världsvant medan mannen bakom gjorde det lite för snabbt.

”Får jag besvära madamen med en dans?” Frågan var riktad till Siri från mannen längst fram, han med lite skägg, gyllene mask och den mörka rösten. Siri gav Belle ett leende innan hon reste sig.

”Det ska nog inte vara ett bekymmer. Om nu herrn kan dansa?” Hon neg en gång och räckte fram handen. Han tog den, bugade sig igen och kysste den, och så gled de ut på dansgolvet. Belle kunde redan nu se hur det skulle sluta mellan den främmande mannen och Siri, de båda verkade spela i samma liga. Hennes nyfikenhet riktades istället mot han som fortfarande stod lite bakom henne.

”Kan jag göra damen sällskap vid bordet?” Frågade han hastigt med en bugning. Hon blev lite besviken för att han inte bjöd upp henne, men slätade över det med ett leende.

”Det vore mig ett nöje.” Med en gest hänvisade hon hon om till den tomma stolen på andra sidan bordet.

”Eller…” Han tittade på henne med huvudet lite på sned. ”Skulle ni vilja stå ut en dans med mig?”

”Gärna!” Belle visste med sig att hon inte var en dam, det var hon inte menad till. Det spelade ingen roll om hon bytt sällskap sedan hon blivit vampyr, inners inne skulle hon alltid förbli en nästan pojkaktig bondflicka. Mannen såg förvånad ut över hennes häftiga beteende, det var inte det han förväntat sig. Sedan log han och tog hennes hand. När han såg upp efter att ha kysst den handskbeklädda handryggen möttes deras blick för första gången. Hjärtat slog ett slag snabbare, det hände något just då. Han var något annat, något utanför mängden. Hans ögon; de var de vackraste hon sett. Bruna och djupa. De såg på varandra lite längre än de borde ha gjort, ingen ville vara den först att vika med blicken.

”Gillar Ni att dansa?” Det var en tafatt fråga han ställde, men den fick henne att blinka till och se bort.

”Jodå, dansa är väldigt trevligt. Vad anser Ni då?”

Han gav henne ett leende och tillsammans gick de ut på dansgolvet. Belle gjorde alltid sitt uttersta för att dansa som hon blivit lärd, men ännu var hon inte tillräckligt erfaren för att kunna hålla ordning på de många kjolarna. Det var jätteroligt att gå ut och träffa nya människor, umgås och dansa, men hon var inte riktigt förtjust i överklassen. Mannen som nu förde henne över salongens blanka golv väckte dock hennes intresse. Även om en mask täckte större delen av hans ansikte, så hade hon helt fastnat för det hon kunde se. Hans ögon; de var mörkt bruna och hade ett djup hon inte förväntat sig att se i en ung mans ögon. Men de var också nedstämda, någonting tyngde honom.

”Vad tänker Ni på?” det var länge sedan han mött hennes blick, men när hon nu såg upp på honom och ställde frågan såg han rakt på henne igen.

”Jag vet inte om det angår en fullt främmande madame…” Sa han lite dröjande som svar. Rösten var helt allvarlig, ögonen granskande.

”Kanske är det till en främmande kvinna det mesta angår?” Hon gav honom ett leende.

Det ryckte lite i hans mungipa. ”Men jag känner Er inte. Jag vet inte vem Ni är.”

”Kan inte det göra saken lättare? Jag känner inte Er heller, så Ni kan lätta Ert hjärta för mig utan att vara orolig över att Ni säger något opassande.”

”Ni verkar verkligen vara angelägen om mina bekymmer.” Han skrattade till, uttrycket kring munnen blev mycket mildare.

”Ni verkar vara angelägen om att inte berätta.”

”För det passar sig inte riktigt…” Han suckade, såg bort en stund.

Snurra in, snurra ut, byta sida.

Så såg han tillbaka på henne, Belle vågade sig på att se rakt in i hans ögon ännu en gång.

”Jag borde inte vara här, precis som min broa inte borde. Men som vanligt var det han som övertalade mig. Min blivande hustru ska snart komma – jag har fått ett namn på henne nu – och jag vill verkligen bli en bra make. Till skillnad från min bror… Även han fick äkta en kvinna våra föräldrar utsett, men han har då aldrig accepterat att ta henne till sitt hjärta utan går ut för att söka glädje och kärlek i korta historier. Så han insisterade på att vi skulle njuta av mina ’sista veckor i frihet’, som han valde att uttrycka det.”

”Så du älskar henne inte?”

”Hur ska jag kunna älska en kvinna jag aldrig mött? Dessutom är hon bara en flicka…” Han såg bort, den fina munnen med sina fylliga läppar var genast allvarlig igen; sorgsen. ”Men Ni då?”

”Jag?” Belle insåg att frågan var riktad till henne. Nu tittade han på henne igen, men huvudet lite på sned och en välvillig fråga i de mörka ögonen.

”Ja, Ni madame. Har Ni en make vald åt Er än, eller är Er fader en gentleman som låter dig välja själv?” Nu skrattade han till.

Snurra in, snurra ut, byt sida.

”Jag har ingen far, och ingen vald make.” Hon kunde inte hjälpa att rösten lät lite kall.

”Är han död?” Mannen såg genast förvånad ut, Belle blev överrasked av den plötsliga ändringen i hans tonläge.

”På sätt och vis…” Svarade hon dröjande. Nej, han var inte död: Hon kunde bara inte träffa honom mer, varken han eller någon annan i hennes familj. Hon var helt ensam i den nya familjen av levande döda hon hittat till.

”Hur kan man vara död ’på sätt och vis’?” Han log igen, hon tyckte om hans leende.

”Det är komplicerat.” Hon log tillbaka, ett ärligt leende som kom hela vägen från hjärtat.

”Jag berättade min sorg för dig.”

”Om vi säger så att alla har en väldigt mörk hemlighet, en so inte borde komma ut?”

”Vad kan du ha för hemlighet som är så mörk?”

Snurra in, snurra ut, byta sida.

”Vi kan säga att jag rymde. Blir du nöjd med det svaret? Eller rättare sagt; jag flydde då de blev dödade.” Det kändes konstigt att uttala meningen med en helt neutral röst. Hade hon vant sig vid det? Kanske, hon hade ju trots allt varit med och druckit av deras blod den där första natten av evigheten…

”Så hela Er familj blev mördad? Har någon gripits för dådet?” Han avbröt dansen och tittade på henne, orolig och allvarlig.

”Kan vi prata om något annat? Något trevligare?” Det var sant, hon ville undvika ämnet. Skulle hon någonsin kunna tala om det? Det gjorde ont i själen när hon tänkte tillbaka, hon skulle aldrig förlåta sig själv för att hon inte fått dö som de andra.

”Men…” Han tvekade.

Belle suckade och vred sig därifrån, hon ville inte vara tvungen att berätta något. Det skulle bara göra allting värre. Först stod han stilla där hon lämnade honom, sedan kom han skyndande efter. Aldrig hade hon varit så glad över att bära en mask; den dolde tårarna som smetade ut sminket. Hans hand kramade hennes arm och fick henne att stanna upp och vända sig om.

”Förlåt. Jag förstår Er om det är ett känsligt ämne.” Den unga mannen var helt uppriktig i sitt uttalande. ”Snälla, vi kan tala om något annat.”

Hon lät honom hålla kvar henne, det kändes bra. De blev stående lite för länge och bara tittade på varandra. Utan att säga ett ord, men ändå utbytte de så mycket under den stunden.

”Får jag lov till en ny dans?”

Det gick inte att hålla tillbaka det lilla leendet. ”Självklart.”