Del VII

Hon brydde sig inte om de andras motvilja och hånfulla kommentarer. De som var hennes familj – de vampyrer som tagit hand om henne då hon inte vetat vad hon skulle ta sig till – stod inte längre på hennes sida. Hade de övergett henne och svikit henne eller hade de aldrig stått med henne? Kärleksruset gjorde att hon inte brydde sig om dem. Hela veckorna, varje vaken sekund och i de fridfulla drömmarna om nätterna var han där i hennes tankar. Även om hon möttes av ett motstånd; en vampyr – ”En högre varelse, en ultimat varelse med högre intelligens och bättre fysiks förmåga” som Siri sa – hade inget att göra med en vanlig människa. Belle kunde omöjligt vara kär i något så värdelöst som en dödlig; hon som var benådad med att tillhöra detta upphöjda släkte.

Det fanns inget bra svar till de elaka och nedvärderande kommentarerna, inte för att de berörde henne. Simon älskade henne och hon älskade honom. Det räckte. Egentligen; behövde hon ens sin familj av mördare? Behövde hon bli som dem? Belle hade aldrig valt detta liv; det var bara en börda som plågat henne varje dag i sex år. Nu hade hon hittat ett litet ljus i mörkret och plötsligt fanns det något som kunde påminna om en anledning att leva vidare. Även om smärtan inom henne var stor och det tog emot att ljuga stöttade Simon henne genom lögnen och ställde inte onödigt mycket frågor. Han var trots allt en trolovad man och de gjorde bäst i att ha en relation i hemlighet.

Siri visste dock vem som fick Belle att le. Vem det var som fick henne att undvika de olika arbeten frun gav dem.

”Blir du aldrig lockad av att smaka på honom?” Siris röst lät som en giftig orm när hon uttalade orden. Det var tydligt att hon hade en tanke bakom dem. Belle kastade en hastig blick över axeln och såg hur frun kom emot dem för att ta del i samtalet.

”Varför skulle jag bli det?” Samtalet blev besvärligt. Belle försökte krångla sig ur det nu när både Siri och Frun hade kommit fram för att vända hennes glädje emot henne. De var så hemska… Hur kunde hon stå ut med dem?

”Han luktar gott… Har du inte känt det? Under era lustfyllda stunder när alla gränser är glömda…” Det ondsinta, rovdjurslika leendet i Siris ansikte gjorde det annars vackra ansiktet fult. ”Tänk på det nästa gång. Skulle du inte vilja känna hans varma livskraft i dina ådror?”

”Nej!” Belle förstod att slaget var förlorat. Hon hade höjt rösten åt Siri och det visade hennes tveksamhet. Att visa sin svaghet var som att kasta torrt bränsle på elden.

”Du behöver ändå äta nu snart.” Det var Frun som blandade sig i. Hon tog upp ett så vardagligt ämne som hon inte var det minsta intresserad av Belles förhållande med människan.  Värst med det hela var ändå att Belle mycket väl visste om Fruns föraktfulla inställning till hennes så kallat ”obegripliga kärlekshistoria”. Frun var inte rätt person att kritisera dock, hon var ju själv bara en obetydlig dödlig.

”Jag skulle aldrig skada honom! Aldrig någonsin!” Deras ord skrämde henne. Vad var de ute efter? Få henne att döda honom?

”Jag anser att du gör fel som intalar dig själv att du älskar en så obetydlig människa och sviker oss nu när vi gjort så mycket för dig, men vi skulle aldrig skada honom eftersom han betyder så mycket för dig. Den enda som kommer skada honom är du själv.” Fruns röst var så mild och förstående. Det var kylan i hennes ögon som avslöjade att hon var totalt likgiltigt inställd till det hon sa.

Belle bet ihop och såg bort. Av någon okänd anledning trodde hon fruns fruktansvärda ord. Hon tänkte inte skada honom; aldrig någonsin!

”Jag vill att du ska döda en person. Hans fru har en beställning på att han ska dö eftersom han varit otrogen med ett flertal olika kvinnor. Låter det som ett tillräckligt oskyldigt jobb för att damen ska vara nöjd? Du får tillfredsställa dina behov och ingen som betyder något för dig kommer till skada.” Fruns arbetsuppdrag lät inte så farligt. Belle bet sig i läppen. Hon behövde blod. Det var väl lika bra att göra som Frun sa så blev familjen nöjd och hon slapp komma till Simon med sin brinnande törst…

”Javisst, jag gör det. Självklart.” Hon försökte le lite och låtsas att hon tyckte om det. Det spelade ingen roll om blodet var livsviktigt för henne; hon hade inte valt att få det som livskälla.

”Perfekt.” Även Frun drog lite på munnen och gav henne ett kyligt leende som skulle vara varmt. Det fanns dock ingen värme i den kvinnan; hon var lika kall som ett dygnsgammalt lik uppdraget ur vattnet en tidig morgon. Troligast förklaring var att Fruns själ redan dött inom henne; hon vara bara ett tomt skal som fanns kvar för sin make.

Det var helt utan glädje hon gav sig ut den kvällen. En man skulle dö och det var hon som skulle döda honom. Hon samlade sig och började långsamt tvinga fram törsten och längtan. Det fanns en djurisk instinkt i henne, det kunde hon inte förneka hur hårt hon än försökte tygla den. Hon var en mördare och ett monster; och nu gjorde hon det hon fick order om. Hur fel det än var. Aldrig tidigare hade hon reflekterat över att döda så mycket som nu. Var det kärleken som fick henne att känna sig mänsklig och därför otillåten att slakta och dricka blod? Det var en äcklig känsla i magen. Ju närmre det stora, fina huset lite i utkanten av stadens handelskvarter hon desto mer minskade känslan. Istället fylldes hon av viljan. Viljan och lusten att döda. Smaken av ungt blod rullade redan över tungan och kroppen darrade av upphetsningen. Snart skulle livskraften fylla henne och huden skulle bli varm och återfå lite av sin färg. Hon skulle börja leva igen.

Hon klättrade enkelt och snabbt uppför husväggen till det fönster bakom vilket det angivna sovrummet skulle vara. Kvinnan som gett dem arbetet att döda hennes make var bortrest under helgen, till sin syster i Rom. Det skulle alltså bara vara mannen hemma. Det första Belle såg var att mannen inte var ensam i sägen. Långa svarta lockar stack upp över täckeskanten. Han hade sällskap av en älskarinna. Det skulle bara bli mer blod… Nu kunde hon till och med känna lukten. Upphetsningen tog över och hon kröp långsamt ned från försterbrädan och vidare in i rummet. Skuggorna låg djupa och markerade.

Vem skulle hon börja med? Mannen skulle vara roligast att döda. Så det fick bli kvinnan. Döda henne snabbt och tyst, så att hon inte skulle kunna förvarna målet. Det skulle vara roligare att överraska honom i mörkret. Tyst och effektivt.

Hon stod över sägen och såg ned på dem. Mannen låg med ryggen mot dem; kvinnan hade ansiktet vänt uppåt. Det var som en högra makt placerat henne så, med halsen så blottat att Belle kunde höra blodet pulsera genom den stora pulsådern. När hon växte upp hade hon alltid fått höra om Gud, hon hade alltid fått gå i kyrkan och hon hade alltid trott på det som berättades under predikningarna. Nu trodde hon inte längre. För hon såg ingen orsak till varför hon blivit förbannad; hon som alltid varit en trogen kristen. Men likväl hade hon fått denne fruktansvärda sjukdom och nu fick hon lida i evighet. För kanske var det helvetet hon hamnat i, men var inte helvetet bara för de som inte trodde? För de som in bad sina kvällsböner, tackade för maten och tog hand om sin nästa som sig själv? Varför skulle Gud straffa ett av sina barn, ett barn som troget såg upp till honom och inte vände honom ryggen? Det hade han dock gjort, och nu hade hon vänt honom ryggen. Hellre hamnade hon i den eviga elden än att leva det liv hon blivit dömd till.

Hjärtat bankade i kvinnans varma bröst. Belle kände en avsky mot henne. Hon hade inte lytt guds ord, hon hade låtit djävulen verka genom henne och syndat. Varför var inte hon straffad? Kvinnan hade livet, hon hade värmen och hon hade förmågan att känna solen. Alla dessa gåvor skulle Belle ta ifrån henne nu. Borde hon känna några samvetskval? Borde hon få dåligt samvete? Belle visste inte, eller snarare kände inget. Kvinnans tid rann ut som sand rinner genom fingrar. Först går det långsamt; sedan snabbare och snabbare.

Döden var blixtsnabb och ljudlös. I en rörelse hade Belle pressat ned kvinnans kropp mot sängens madrass och lät sina vassa tänder borra sig in i den mjuka halsen. Det krasade lätt när strupen krossades och en stor köttbit fyllde hennes mun. Så kom blodet. Kvinnan hade vakant och ryckte nu i panik för att komma loss. Hennes krafter rann dock bort, hennes röst fick inte fram ett ljud och hon insåg att hon skulle dö. Belle höll henne nere. Allt gick så tyst och fort. När kvinnan inte längre rörde sig rätade hon upp sig och såg ned på det nyskapta liket. Kvällen innan hade kvinnan tänk på morgondagen och dagarna som skulle följa. Nu hade hon inga dagar kvar. Och inte skulle hon någonsin få se solen igen. Precis som det var för Belle. Aldrig mer se solen. Blodet fortsatte att rinna från det öppna såret.

Belle tuggade långsamt i sig det blodiga, råa kött- och hudstycke hon hade i munnen. Det smakade sött. Nu var kvinnan död. Väldigt död. Och hennes blod gick till spillo. Imorgon skulle hon vara vit och kall, helt stel. Solen skulle falla in genom fönstret och det stelnande, mörka blodet skulle glänsa i ljuset. Det skulle vara en vacker kontrast. En kontrast Raphael ofta använde sig av i sina målningar; svart och vitt, vitt och rött.

Nu var det mannens tur. Det gick en rysning av vällust och spänning längs ryggraden på henne. Skulle han vakan och göra motstånd? Eller vad skulle hon göra med honom? Så länge han inte skrek och var så gott som helt tyst. Alla tankar på himmel och helvete, döden och livet, försvann nu när hon kunde känna lukten av hans varma blod. Det svartnade för ögonen och hon lät sig helt ge sig an åt sitt åtagnade. Det var två saker hennes kalla, döda kropp törstade efter; sexuell njutning och blod. Gärna tillsammans.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0