True Story

”Att jaga varulvar kräver tålamod.” Siri rätade på sig. Hennes hud blev så blek mot de svarta kläderna och det mörka håret, ögonen var blåare än vanligt. Det var nästan som de lös i mörkret. Hon hade undersökt de stora tassavtrycken i den fuktiga jorden. Miguel stod intill frun strax bakom henne; de andra stod i en halvcirkel framför.

”Kom ihåg att inte drick av deras blod.” Fortsatte Siri allvarligt. ”Jag provade en gång, och aldrig har jag blivit så sjuk. De har någon slags läkarförmåga… Jag var nära att dö.”

Hon hade redan berättat allting flera gånger. Utav de fem vampyrer som ingick i deras lilla familj var Siri den äldsta med sina 150 år, hon var dessutom den enda som mött varulvar tidigare.

”Vi kan inte bli sjuka och dö.” Sa Raphael, Siri såg upp på honom med en iskall blick.

”Menar du att jag överdriver?” Rösten var så kall att Belle rös.

”Nej, men levande döda kan väl inte dö?”

”Jag ger er bara mitt råd. Du får gärna se efter om du vill.”

”Det är jättebra. Vi ska inte dricka deras blod.” Miguel klev emellan. Han var en av de nyaste vampyrerna, ändå den mest världsvana och tryggheten i familjen.

”Kom ihåg det, för lukten av deras blod är den mest aptitliga jag någonsin känt.” Förklarade Siri, som bara för att få sista ordet.

Vinden drog förbi dem, med den följde den skarpa lukten av varulvarnas kokande blod. Belle andades in, monstret inom henne vaknade. Fullmånen glänste ner över landskapet och målade världen i silverskimrande svartvita nyanser. Det var helt tyst, spänt. Naturen visste om att det skulle komma att flyta mycket blod. Det var två flockar livsfarliga odjur som fått vittring på varandra.

”Kom ihåg att döda dem; allihop.” Sa frun. Nu stod hon helt intill Miguel, han skyddade henne likväl mot varulvarna som de som i andra fall var deras vänner. Belle beundrade hans självbehärskning; själv hade hon nog kastat sig över frun för länge sedan om han inte stått emellan. Det var äkta kärlek: Den var blind och ostoppbar.

”Om någon lämnas vid liv kommer vi behöva spåra upp den. Det tar bara extra mycket tid.” Fortsatte frun. ”Iväg med er nu!”

Jakten var igång. De förflyttade sig i skuggorna, hela tiden med vinden i ansiktet. Snabbt och som en varelse med en tanke. De var nattliga jägare; detta var deras element.  Belle älskade jakten. Det var inte hon som sprang där i mörkret. Den uppfostrade och mänskliga Belle med känslor var förlorad. Hon kunde bara tänka på målat och på blodet; den underbara energin som fyllde henne när hon fick känna en annan varelses livkraft flyta ut mellan hennes händer.

Denna natt var extra spännande då bytet inte var en vek och lättdödad människa; för en gångs skull skulle det bli en utmaning. En människa kunde i bästa fall känna sig hotad; börja springa eller be till Gud. Redan nu kunde hon känna hur deras byte anade deras närvaro. Luften blev mer laddad; tystare. Bytet visste att de var på väg. Vargarna gjorde sig redo för en meningslös kamp mot sin död.

Så dök de upp i gläntan framför dem. De hade inte flytt, djuren stod stinkande kvar och flåsade. Halvt varg. Halvt människa; de stod på alla fyra, med ryggen upphöjd och krökt och kraftiga bakben där den blöta pälsen smetade åt kring de bristfärdigta musklerna. Ansiktet var utdraget och avlångt, näsan tillbaka sjunken i ansiktet och bildade en bred nosrygg. Öron som låg slickade bakåt och breda munnar med alldeles för många och vassa, gula tänder mot ett brunt tandkött. Hon insåg nu att det fanns mer eller mindre lyckosamma monster; hon skulle glädjas att hon slapp förvandlas till något såhär fult vid varje fullmåne.

”Döda dem: Allihop.” Siri tittade med glödande blick ut på varelserna i skogen. De var fyra stycken; varulvarna var fem.

Det kunde vara lite besvärligt nu då de var i underläge i antal, men det skulle lösa sig. Deras intelligens som vampyrer skulle sättas emot de ointelligenta varulvarna och bara det skulle avgöra slaget. Hon kunde nästan tänka sig hur deras blod smakade; för även om de stank något förfärligt av blöt hund kunde doften av underbart blod inte döljas. Siri hade varnat dem; varulvsblod var otroligt lockande. Först nu förstod hon varför… Det skulle krävas enorm självbehärskning för att inte dricka av bytet.

Några sekunder förflöt utan att varken den ena eller den andra sidan rörde sig. Sedan var det som någon övermakt gett en signal för samtidigt kastade de sig emot varandra. Det var känslan av kampen so var så upphetsande. Stora tussar päls gled mellan hennes händer innan hon tillslut fick ett ordentligt grepp och kunde klänga sig kvar. De var odjur, monster, jägare som djuriskt och omänskligt slet sönder sina byten. Hon fick in underarmen i munnen på hennes valda offer. Den varglika varelsen kastade sig som galen från sida till sida, och försökte bita sönder benet. Hennes smala handleder fick som tur var plats mellan tänderna längst in och hennes grepp var omöjligt att bryta sig ur. Hon pressade sina armar mot sig, kände hur det spände i huden och hur den sprack.  Det knakade rått i djurets käke när hon pressade den uppåt och bakåt. Hennes skrik av blodtörst och ansträngning kombinerades med vargens tjut av smärta då hon knäckte nosryggen bakåt. Blodet forsade fram och den tunga varelsen föll bakåt på rygg. Hon klämdes fast mellan den tunga varelsen och den leriga och nedtrampade marken där päls och blod gjort underlaget halt och livsfarligt. Det avbrutna nosbenet stack ut ur den tunna gomhuden och skar upp hennes underarmar. Det sved och gjorde ont, hennes döda blod blandades med monstrets och hon blev tvingad att släppa taget för att inte bryta sönder sin egen kropp under den ofantliga tyngden.

Med sina avbrutna och blodiga naglar klöste hon in i den varma och kraftiga djurhuden. När greppet om pälsen blev tillräckligt stadigt slet hon av en stor tuss med päls och tillhörande hud. Vargen ylade av smärta, den blev förlamad och oförmögen att röra sig då ett stort parti kött var blodigt och blottat på dess bröst. Belle bet tag i örat och lät tänderna gräva sig in tills de gått helt igenom. Då slet hon till så att halva örat hängde kvar i hennes mun samtidigt hon hon klöste in ed fingrarna i det blottade köttet på vargens bröst. En plågsam död väntade varulven. En mycket plågsam död då hon bit för bit dödade den. Den vred sig ovanpå henne och försökte klösa henne med sina stora klobeklädda händer. Muskeln på hennes ena arm slets från sitt fäst och det flimrade framför ögonen. Det gick inte att kväva skriket som måste ha nått ända tillbaka till staden.

Tyngdpunkten som låg över henne flyttades och plötsligt var hennes ben helt fastlåst mellan en rot i marken och ryggen på det stora odjuret. Hon kände sina tårar rinna nedför kinderna och luften pressades ur lungorna. Om hon inte redan varit död hade detta tagit död på henne. Det vällde upp blod i munnen och den mörka pälsen på varulvens bakhuvud var plötsligt helt nedfläckad av blod. Det behövdes ett skrik till – ett skrik av raseri – för att hon skulle ha kraft nog att avsluta jobbet. Om hon bara kunde få kroppen att samarbeta, men det var svårt. Även om hon gått till ett evigt liv i denna nya vampyrkropp var hennes kroppsliga tålighet inte mycket förbättrad. Lite bättre fysik hade hon, men inte mycket. Någonting var brutet inom henne och långsamt rann instinkten att mörda av henne. Hon grät och spottade blod under en varulvs tunga kropp. Den rörde sig inte längre, var bara tung och obehaglig ovanpå henne. Hon drog ut sin hela arm ur den öppna och söndertrasade bröstkorgen och insåg att hon höll i något. Ett tjock, mörkt och avslitet blodkärl hängde som en lealös orm i mellan hennes fingrar. Utan att vara medveten om annat än smärtan i hennes egen kropp hade hon grävt sig genom bröstkorgen på djuret och slitit ut en artär. Nu var vargen ovanpå henne död och hon låg dränk i sitt och djurets blod, krossad och oförmögen att röra sig på ett stilla slagfält. Hade alla dött samtidigt?

”Belle!” Siri föll på knä intill henne. Hur kunde den blåögda vampyren vara så hel och ren?

”Jag sitter fast…” Det var knappt att rösten bar henne mellan snyftningarna. Det gick inte att röra sig, hela kroppen gjorde förblindande ont.

”Lilla gumman…” Med en mjuk och bara något blodig hand – men med avbrutna och blodiga naglar – smekte Siri mjukt och kärleksfullt över hennes kind. ”Vi ska få loss dej. Du har varit jätteduktig.”

Hennes röst var så mjuk och skön att lyssna till och hennes händer så varma när de gled över Belles kind eller kramade hennes blodiga händer. De ryckiga snyftningarna mildrades lite och de stela, livrädda musklerna vågade börja slappna av. Belle slöt ögonen och koncentrerade sig på Siris lugnande och tröstfyllda röst. Smärtan blev alltmer avlägsen och snart där efter måste hon ha förlorat medvetandet.