True Story

   ”Vad gör du Moldiva?” Det var hennes mamma som kom ut genom den lilla dörren till den rymliga balkongen.      ”Det var ju flera timmar sedan du kom hem och det börjar bli kallt ute. Och du är smutsig, varför tvättar du dig inte efter en dag i verkstaden?”

   Moldiva tittade på henne, hon försökte se med äckel på min mamma, men det gick inte. Imorgon skulle hon ju resa bort för alltid. Det var kanske dags att berätta för den äldre kvinnan om hennes planer. Hennes mamma hade trots allt alltid funnits där för henne, även om hon brukade klaga på att hennes dotter inte var som hon ville.

   ”Jag vill se träd, mamma.” Började Moldiva, rösten kvävdes av den tjocka vinden. Det var svårt att formulera en fungerande mening i huvudet. Egentligen var det för denna stund hon förberett sig de senaste timmarna. En plan hade varit att hon bara skulle gå hemifrån imorgon och lämna en lapp, men av någon anledning kändes det fel. Hon skulle inte kunna leva resten av sitt liv utan att ha tagit farväl, det skulle kännas allt för fel. Tyvärr svek hennes röst och förtroende för orden nu, nu när hennes mamma satt framför henne med rufsigt hår halvknäppt klänning. Stackars mamma, hade hon valt detta liv? Tänk om hon kunde följa med? Tyvärr visste Moldiva att det inte skulle vara möjligt. Hennes mamma skulle aldrig lämna denna lilla stad mitt i havet, hon var allt för rädd för det. Hon var för feg helt enkelt. För visst var det feghet; att låta gifta män sätta på henne och sedan påstå att detta var hennes hem. Det var äcklande.

   ”Det har du velat i flera år nu. Kanske får du se ett träd en dag.” Hennes mamma satte sig med ryggen mot taket. De svarta lockarna fladdrade runt ansiktet när vinden lekte med dem, det såg ut som hon njöt av den friska, kyliga havsluften.

   ”Jag tänker inte vänta på att kanske få se dom. Jag vill se träd. Jag ska se träd.”

   ”Hur kan du ens veta att det fortfarande finns ”träd”? De är säkert försvunna, precis som allt annat. Efter krigen dog världen, det vet du. Glöm dina gamla böcker.”

   ”Nej! Jag vet att det finns träd! Vad skulle annars göra livet värt att leva?”

   ”Kärleken till din familj? Säg inte att du har fått en dum idé nu igen.”

   ”Det är ingen dum idé!” Hon kände sig så trött helt plötsligt. Det var som hela världen varit emot henne och varit emot henne sedan hon föddes.

   ”Vad har du hittat på? Glöm de förbannade träden! De är döda, precis som resten av världen. Allt dog när bomberna föll där i slutet av 2100-talet. Inse det, lilla gumman.” Mamma sträckte ut handen för att smeka henne över kinden. Moldiva vände sig bortåt för att undkomma hennes beröring. Ingen förstod henne. Träden fick inte vara döda. De kunde bara inte vara det. Av en dum anledning började hon få tårar i ögonen.

   ”Jag har köpt biljett till tåget. Jag åker i morgon.” Rösten skakade när hon sa det, men det kändes så rätt att kasta orden i ansiktet på mamma. Mamma som försökte krossa drömmarna bara för att hon inte själv hade några kvar.

   ”Vad har du gjort sa du?!” Mamma reste sig hastigt. I den snabba rörelsen råkade hon trampa på den långa kjolen och vinglade till. För en sekund stannade Moldivas hjärta när hon för sin inre syn såg hur mamma föll ned från taket och krossades mot vattenytan långt där nere. Tack och lov ramlade hon aldrig, trampade bara åt sidan innan hon återfick balansen. Även om hon skulle lämna mamma för alltid imorgon tänkte hon inte låta henne dö, det skulle hon inte klara.

   Mamma skakade i hela kroppen av frustration och ilska, näsvingarna fladdrade och de redan rosiga kinderna blev nu rödflammiga. Med den halvknäppta klänningen och det röda håret såg hon galen ut. Galen eller bara tillintetgjord. Lite av båda, Moldiva kände sig äcklad av sig själv nu också. Allt äcklade henne. Hela världen och allt som inte tillhörde världen. Allt utom träden.

   ”Du kan inte lämna mig här! Betyder jag inget mer för dig? Förstår du vad jag offrat för din skull!?” Mamma grät när hon skrek det. Moldiva kunde föreställa sig hur fruarna i de närliggande husen drog för fönsterluckorna och sprang från dörr till dörr för att skvallra om hur den galna horan nu stod och skrek på sin fula dotter. De skulle skynda fram p de smala träbroarna med klänningarna knäppta hela vägen upp i halsen och de långa kjolarna lyfta precis tillräckligt mycket för att de skulle kunna hålla ett högt tempo. Sedan skulle de stå med huvudena tätt intill varandra och prata med sina tantiga och upphetsade röster om att nu var nog tiden ute för stadens skamfläck. Kanske skulle deras heder öka genom att hon och mamma gick under? Moldiva hatade dem.

   ”Du kan inte göra såhär mot mig!” Nu vände mamma allt till att det var Moldivas fel. Snart skulle hon börja leka martyr och plåga sig själv för att ge Moldiva dåligt samvetet tills hon ändrade sig.

   ”Så du tycker att jag ska stanna här resten av mitt liv och gå under, så som du har gjort! Ska jag sälja min kropp till feta gubbar och sedan stå ut med hur alla ser på mig osm om jag var en sak?!” Nu kastade även Moldiva sig upp på fötter. Tårarna strömmade ikapp med mammas, men hennes var av en annan orsak. De kom av allt hat hon byggt upp, alla drömmar, alla skuldkänslor, all rädsla och framförallt oviljan att såra mamma. Hon hörde inte hemma här. Inte här ute i en stad i havet. Hon hörde hemma bland träd och gräs där allt var ”jämställt”, vanliga människor hade rätt att göra sin röst hörd och hon kunde bygga upp ett liv utan främmande herrskor i hallen och utan att ha det långa håret gömt under en kraftig arbetarmössa för att dölja att hon var en kvinna medan hon arbetade i verkstaden. Ett liv långt ifrån det här.

   Mamma stod kvar helt stum ett tag. Sedan vände hon helt kallt och gick in. Inte ett ord, inga mer tårar, inga uttryck förutom det iskalla, döda som plötsligt slog rot i blicken. Moldivas hjärta sjönk som en sten i havet. Vad hade hon gjort? Mammas blick, aldrig skulle hon glömma den. Ensamheten omslöt henne med all sin brutalitet och hånskrattade henne i ansiktet: detta är priset du får betala för att du har drömmar om ett bättre liv. All styrka rann ur kroppen och hon sjönk ihop. Frustrationen övergick i ren förtvivlan. Livsgnistan dog och vinden hade aldrig varit så kall. Inga mer tårar ville dock tränga fram, men hon blev sittandes helt paralyserad, stirrandes ut i rymden framför henne till det var helt mörkt och hela kroppen domnat bort. I tanken var hon långt borta.

   Det var en gång nära hon var liten och klättrade runt på taken som vanligt med de andra barnen som hennes liv förändrades. Hon var en skicklig gömmare i leken, så hon var helt ensam i jakt på ett bra gömställe. Det var inte vanligt att flickorna lekte med pojkaran så som hon gjorde, men så var hon inte heller vanlig; det hade hon aldrig varit. Hon var längre än de andra flickorna och väldigt mycket kraftigare. Hennes hår var tjockare och munnen fylligare. Inget att beundra. Definitivt inte när hon klättrade på tak och sprang mellan hus lika fort som pojkarna eller slogs och skrek lika mycket som dem. Det var denna dag när hon letade efter ett gömställe som hon plötsligt fick se något helt nytt. Mellan två takbrädor på sydsidan av ett av de högst belägna husens tak stack några ljust gröna stickor upp. Vårvinden blåste hårt mot henne och solen var varmare än någon tidigare dag det året. Hon hade stannat och stirrat på de små stråna. Vad var det för något? Det såg ut som smala, glänsande, mjuka och släta stickor uppstickandes från det mörka tomrumet mellan två takbrädor. Försiktigt gick hon närmre. Gjorde de ont att ta på? Hon hade aldrig sett en sådan vacker färg förut, förutom en gång i en mycket fin regnbåge. Att röra vid dem var en förtrollande känsla. Så små, så mjuka och så fina. Hon råkade klämma sönder det första strået; det var så mycket skörare än hon trott. Vad var detta? Var det håret från en ängel? Försiktigt lyfte hon det trasiga strået mot himlen och synade det. Först senare hade hon förstått att det var gräs. En del av en annan värld, en del av en vacker värld långt borta från bruna hus i ett grått hav under en stormgrå himmel. En del av en värld med färg och liv.

   ”Moldiva…”

   Hon väcktes ur sina minnen av mammas röst. Mamma hade kommit ut igen, tyst som det första vårregnet. Försiktigt satte hon sig ned intill Moldivas nu nedkylda och stela kropp och slog armarna om henne.

   ”Min älskade dotter. Mitt älskade barn. Min Moldiva.” Mamma tryckte munnen mot hennes hår och andandes värme och kärlek.

   ”Mamma” sa Moldiva bara lågt och tryckte sig mot henne. Hennes armar var så mycket starkare än mammas, hela Moldivas kropp var så mycket starkare än mammas, ändå kände hon sig som ett litet barn i mammas famn.

   ”Jag tycker du gör rätt. Men varför har du inte berättat för mig tidigare?”

   ”Jag var rädd att du skulle hindra mig.”

   ”Varför skulle jag det?”

   ”För att du inte vill att jag ska ge mig av för alltid.”

   ”Självklart vill jag inte det! Men ibland måste man göra saker man inte vill. Jag måste låta dig gå.”

   ”Det finns inget för mig här.”

   ”Jag finns ju.”

   ”Jag vet, men en dag finns inte du heller längre och vad ska jag göra då?”

   ”Min fina dotter; du har blivit så stor. Så vuxen. Vad hände med den lilla flickan jag var tvungen att beskydda?” Mammas hand var så öm när den strök undan lite sot från hennes stelfrusna kind.

   ”Hon hittade ett grässtrå och lärde sig läsa. Hon började arbeta i en verkstad för män. Hon har aldrig funnits.”

   ”Det vet jag att hon har. Hon sitter ju här intill mig nu.”

   ”Jag är inte dottern någon vill ha.”

   ”Du är dottern jag vill ha.”

   Moldiva kände hur ögonen tårades igen. Hon kramade sin mor hårdare och pressade ansikteet mot hennes axel för att suga i sig hennes lukt en sista gång.