Del III

Tåget började sakta ned farten. Hon lutade sig mot rutan för att lättare se ut mot stationen och staden som låg långt där framme. Den flygande staden. Det var dit hon var på väg. Först hade hon tagit tåget hemifrån över havet in till den största stad hon sett: den enda stad hon sett bortsett från den lilla ansamling hus mitt ute i den öppna oceanen hon alltid kallat hem. Tåget hade rusat fram över rälsen under två dagar innan det under ett kraftigt oväder varit tvungen att stanna vid en liten station eftersom vågorna slagit upp över rälsen och hotat att spola bort tåget med passagerare, packning och smutsiga skor och allt. Moldiva hade tagit stormen med större lugn än de flesta passagerare. Hon hade sett barn gråta, hispiga damer med hårt snörade korsetter som svimmade av lite för hög puls och män som oroligt rökt den ena cigarren efter den andra. Själv hade hon suttit så gott som oberörd lutad över sin bok medan metallkapsel skakat av vatten och vind. Tillslut hade de trots allt kunnat åka vidare och nått tågets slutstation. På stationen hade hon frågat efter ett tåg som gick mot land, men något sådant gick tydligen inte från ”denna lilla stad”. I Moldivas ögon var staden enorm. Den hade ju till och med ett bibliotek!

    I väntan på nästa tåg som skulle avgå till ”Madrid” en och en halv dag senare hade hon begett sig ut på upptäcktsfärd i staden. Efter några timmar av löst kringströvande på de enligt henne breda gatorna med alla människor kom hon fram till biblioteket. Denna ensamma, gamla byggnad berörde henne på ett sätt ingen annan byggnad någonsin gjort eller skulle göra igen. Lyckan av att kliva in i ett enormt rum fullt av böcker fyllde henne med vördnad. Så mycket kunskap. Hon hade vandrat omkring och försiktigt strukit över de lena bokryggarna. Vissa var mer slitna än andra; antingen gamla eller bara älskade. Hennes heliga stund avbröts då en mycket liten man med runda glasögon långt ned på näsan kom fram till henne.

    ”Förstör inget nu, pojkslyngel!” Fräste han och mutade bort hennes hand från boken hon nyss vidrört.

    ”Förlåt…” Hade hon stammat fram förskräckt. ”Jag ville bara röra vid dem.”

    ”Böcker är inget att bara röra vid!”

    ”Men snälla, jag har aldrig sett såhär många böcker! Jag hade bara fem böcker hemma. Snälla; finns det någon bok med träd?”

    Mannens ansiktsuttryck hade mildrats och hans sammanbitna ansikte byttes mot ett leende.

   ”Så du förstår dig på böcker? Men då så! Jag trodde du var ännu ett av dessa äckliga gatubarn som stryker omkring här inne för att bli varma. Världen är ingen plats för de som inte har ett hem.”

    Sedan hade hon spenderat resten av den dagen i sällskap med den lilla mannen. De hade gått från hylla till hylla och hon hade fått se så många böcker. Böcker på språk hon aldrig sett och böcker med så fina illustrationer. Mannen berättade och pekade. Han hade berättat för henne det hans far berättat för honom. På en dag hade hon lärt sig mer om världen än någonsin tidigare. Han gav henne en liten lampa och en filt, så att hon kunde spendera natten i det stora biblioteket. Morgonen därpå hade han kommit dit innan hon hunnit ge sig av till tåget. Som avskedsgåva hade han gett henne två böcker; en om teknik och mekanik, om fysik, och en med vackra bilder på olika landskap. Hon hade inte funnit tillräckligt med ord för att tacka honom nog.

    ”Du behöver dem bättre än jag, pojk. Ta dem och läs dem noga, lär dig av dem. Om du hittar träd och skog, skicka mig ett brev så jag vet att du nått dina mål. Hela världen gick trots allt inte under i kriget, det borde finnas platser där skogen ännu är grön och djuren många.”

    Nu när hon satt på en hård träbänk på ett bromsande tåg kändes den magiska stunden så avlägsen. I hennes lilla tygkasse fanns alla hennes sparade pengar, lite mat, en ren skjorta, en halsduk och tre böcker. Boken om fysik hade hon läst ut en gång, det under tågresan. Så fascinerande den var! Tänk att man kunde veta så mycket. Det skulle inte gå att bygga något längre utan att tänka på alla nya kunskaper hon fått.  Hon lutade sig tillbaka och försökte smälta det hon lärt sig. Om tåget följde de fysiska lagarna, vad hände då? Det kändes som hon förstod så mycket mer nu. Kanske skulle hon förstå hela världen om hon bara fick läsa om den. Men nu hade hon ingen bok som handlade om hela världen och varför den var som den var.

    Ett mindre skepp låg ankrat intill det lilla stationshuset vid den smala perrongen. Hon tittade på det. Zeppelinarens svävade en knapp meter över vattenytan, och motorena brummade kraftigt. Hon kunde inte hjälpa att hon började tänka på alla fysikska lagar hon nyss lärt sig. Hjärnan gick på högvarv när hon försiktigt klev ombord. Snart var korgen full, en handfull människor blev lämnade bakom på den övergivna lilla perrongen; tåget hade nått sin slutstation. Hon undrade när nästa zeppelinare skulle komma ned och hämta den, om den överhuvudtaget skulle göra det. Världen verkade inte var en plats där man tog hand om varandra. Störst går först. Så kändes det. Med ett ryck hade skeppet frigjorts från sitt ankare och svävade i hög hastighet uppåt. Skeppets tyngdkraft var alltså lägre än lyftkraften uppåt så att det kunde glida på varma strömmar uppåt. I ryggen hade hon en hård vägg, överallt omkring henne stod människor packade som sillar utan något utrymme över till egna tankar eller möjlighet att röra sig. Om de skulle störta hade de alla fallit hårt mot sin död, de hade nog inte ens ramlat ur skeppet; bara fallit mot sin död lika fastklämda som om någon spänt fast den med ett skruvstäd.

    Det tog lång tid innan hon lyckades ta sig ur skeppet. Det första hon märkte hur stabil marken kändes. Detta trots att bryggan hon klivit ned på hänge i tomma luften. Hela staden var en enda stor mekanisk; ett enorm mekaniskt monster som byggts av människor. Det hade bibliotekarien berättat för henne. Han hade berättat om hur det fanns människor i världen som redan innan kriget byggt dessa stora, svävande städer och gjort att de skulle hålla sig flygande i många hundra år. Nu för tiden var det ingen som visste hur de fungerade eller vad det var som höll dem svävande. Om det var någon som förstod sig på denna fysik riskerade han eller hon att dödas. Kunskapen skulle vara farlig, eftersom det var kunskap som lett världen i fördärv förra gången. Speciellt kvinnor med kunskap; om en kvinna fick kunskap började hon ifrågasätta sin situation och det skulle leda till att fler började ifrågasätta sina liv och tillslut skulle människorna söka sig mot land igen. Så länge ingen undrade var land något farligt och icke existerande, men det skulle inte kunna hållas hemligt i all evighet. När bibliotekarien hade berättat detta för henne hade han sett henne rakt i ögonen och hon misstänkte att han hade förstått; han visste att hon inte var en extremt småväxt ung man på rymmen utan en kvinna som slitit sig från de långa kjolarna, tajta korsetterna och naiva blidhet. Han hade förstått och accepterat. Han tillhörde inte denna värld. Han måste ha varit en ängel; fallen ur himlen för att leda henne rätt. För i och med honom förstod hon att alla män inte bara var främmande herrskor i hallen och alla människor var inte onda.

    ”Akta dej pojk!” Hon blev knuffad åt sidan som om hon var en låda stående i vägen. Kajen var ingen trygg plats, de som inte hörde hit riskerade att falla över kanten, för de som inte hörde hit hade inget utrymme. Hon flydde träbryggan och ned på den fasta marken. Det var kanske inte fast mark – med tanke på att det var en stenlagd gata svävandes flera hundra meter upp i luften över havet – men det var den fastaste yta hon någonsin befunnit sig på. Till skillnad från träbroarna och de rangliga husen i hennes hemby och den flytande stad hon lämnat bakom sig framstod detta som något otroligt stabilt. Marken gungade inte, den var hård och jämn. Det var även den största stad hon befunnit sig i.

    Med stora ögon började hon vandra upp och ned för gatorna. Så mycket liv! Människor överallt; kvinnor och damer, män och herrar, barn och barn. Det fanns rika människor som vandrade runt i klara färger, höga hattar och glänsande tyger. Och så fanns det de fattiga med trasiga hattar, bruna kläder och tjocka tyger. Hon reflekterade dock inget över dem utan vandrade bar storögd omkring och försökte suga i sig så mycket av atmosfären som möjligt. Staden var helt rund och byggd i nivåer som klättrade uppåt. Högst upp (i den innersta cirkeln) fanns de rikaste människorna. Denna del av staden var avskärmad med stora, gyllenegrindar igenom vilka hon inte kunde ta sig. Längt ned låg hamnen med skepp, mörka kvarter och smutsiga fabriker. Däremellan växte resten av staden från de rikaste och finaste kvarteren högt upp utåt i cirklar som blev allt smutsigare och fattigare. Madrid sa de att staden hette. Fast det var inte det första Madrid, utan snarare det andra Madrid. Första Madrid hade helt gått under i kriget. Vad hon fick veta av den gamla staden så visste ingen något om den, men än gamla legender. Drottningen som bodde i den mittersta mitten av Madrid hade ett träd i trädgården, och detta träd hade hon haft med sig från gamla Madrid, som nu bara var en obebodd och död spökstad mellan bergen – om den ens fanns alls. Ingen visste; ingen frågade.

    Tanken på ett träd så nära men ändå utom räckhåll höll på att ta död på henne. Hon kunde inte ta sig in i stadens finaste, innersta kretsar där trädet växte. För vem var hon att försöka? Hon var en nu mycket smutsig och bildad kvinna, klädd i kraftiga arbetarbyxor och en tjock läderjacka med håret gömt under en stor och pösig mörkblå mössa.  Hon hade ingen rätt att vistas i de finare salongerna; något hon inte heller hade någon större lust att göra. Det skulle bara vara skrämmande och fel att ta sig in bakom gallermuren till stadens elit och göra intrång i drottningens trädgård. Kanske skulle det dock vara värt det. Bara att få se ett träd skulle göra henne lyckligare än något annat. Men tänk om trädet inte fanns… Vad hände om det dött för länge sedan eller bara var ett ryckte? I så fall hade hon riskerat och kanske offrat livet i onödan, utan att få se ett enda träd i livet. Om hon inte fick se ett träd skulle livet inte vara värt att leva.

    Hon hade inte råd att bekosta en natt inomhus; alla pengar hon hade behövdes för att betala det färdmedel som kunde ta henne till land. Det var inte värt att slösa dem på att få sova en natt inne i värmen. Moldiva vandrade runt nere i hamnen först, men området visade sig högt obehagligt under sena kvällar och det slutade med att hon sprang därifrån med gråten i halsen. Istället började hon leta efter en varm sovplats lite högra upp, i en av de något finare kvarteren. Hon hittade en plats under ett fönster med blommor. Blommor. Det var inte ofta i sitt liv hon sett blommor. Faktiskt var det i förra staden hon såg blommor för första gången i sitt liv. Tänk att nu få sova under ett tak av blommor. Det doftade underbart gott, inte som resten av den smutsiga staden. Det var knappt hon hunnit sluta ögonen innan hon somnade, dagen hade varit så full av tankar att hon inte behövde tänka i mörkret. Hon hade redan varit ensam i mörkret hela sitt liv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0