True Story

Sista delen av min novell

Hon hade suttit ute över halva natten och väntat. Han hade inte dykt upp. Aldrig tidigare under deras tid hade han kommit för sent till deras möten. Han prioriterade dem lika högt som hon gjorde. Belle började känna sig orolig. Hon kände sig fortfarande stark och livfull efter förgående natts blodiga upplevelse. Ännu satt lukten av de ungas blod kvar i hennes luktorgan och hon kunde fram häva smaken på tungan utan att behöva försöka. Inte frö att hon ville njuta av det, nu när hon var sig själv igen mådde hon bara illa vid tanken på vilket vildsint monster hon förvandlades till. Hur kunde hon slakta försvaraslösa människor så blodtörstigt och besatt?

”Belle!” Hans röst var varm och mild, som vanligt. Simon kom skyndande uppför den grusade parkstigen. Håret var otvättat och okammat, ansiktet sammabitet och blekt. Hon reste sig genast från den hårda träbänk hon spenderat de senaste timmaran på. Månen och stjärnorna färgade tillsammans landskapet med ett silvrigt ljus. Skuggorna under de stora rododendronbuskarna och träden var djupa och blå, gräset svart och de ljusa stenarna på gången silvrigt vita. Kvällen kändes förtrollad och verkligheten kändes för en sekund så långt borta. Hjärtat bultade snabbare när hon fick se honom, men snart spred sig en obehaglig känsla genom kroppen. Han såg allvarlig ut. Något var väldigt fel.

Hon höll ut armarna och han föll genast i hennes famn. Först var det helt tyst, och hans grepp kring hennes midja var nästan krampaktigt. Sedan började han plötsligt skaka och snyfta. Utan ett ljud satte Belle sig ned på den hårda bänken, fortfarande med armarna kring honom. Han grät; ett bedrövlig och hjärtskärande ljud. Hon hade aldrig hört en ung man gråta såhär, det var den typ av gråt som kommer från djupet av hjärtat. Tafatt strök hon honom över det mörka håret och drog in hans lukt. Ingen av dem sa något, hans tårar behövde få spelrum nu när han var hos någon han vågade visa dem för – någon han kunde visa dem för.

”Han är död.” De första orden Simon uttalade fick Belle att frysa till is. Det snurrade i huvudet på henne och hon kunde bara föreställa sig det värsta: Det värsta möjliga.

”Vem är död?” Att få fram ett ljud var svårare än hon trodde, ännu svårare var att göra rösten stadig och kärleksfull. Det kändes som att ljuga. Om det var som hon fruktade, hur skulle hon då kunna sörja med honom? Det gjorde ont i bröstet.

”Pedro” snyftade han fram. Det var som hon befarat. Men, kanske var det en olyckshändelse? Det behövde inte vara hon som mördat honom. Simon fortsatte innan hon behövde ställa en följdfråga. ”Han hittades i sin säng i morse. Tillsammans med en kvinna från gatan. Halsarna var uppskurna, kropparan var helt tömda på blod.”

Hans händer grävde sig djupare in i hennes sidor och han skakade till kraftigt innan han snörvlade till och fortsatte: ”Det var det vidrigaste jag sett. Blod överallt… Pedros blod!” Minnet måste ha frät sönder honom inifrån och plåga honom, för det var knappt han fick fram orden.

Om Belle kunnat gråta skulle hon ha gjort det då. Skulden höll på att kväva henne. Om hon inte redan vore en död mördare skulle hon säkert dött av den fruktansvärda sorg och skuld som nu pressade sig mot henne. Den tyngde och dödade, hennes sista vilja att leva togs ifrån henne. Simon verkade inte märka att hennes grepp om honom blev stelare, att handen slutade stryka så kärleksfullt och tröstande över hans huvud eller att det sista livet i henne dog. Han fortsatte att krama henne som om hon var något att älska och lät all sin sorg strömma ut. Hans bror var död och lyckligtvis var han ovetande om att det var hos den brutala mördaren han sökte tröst.

”Ska du inte berätta det?”

Belle kastade sig upp och ställde sig beskyddande framför Simon när Siris röst plötsligt dök upp från ingenstans. Siri skrattade; ett galet och ondskefullt skratt. Så uppenbarade hon sig, klev rakt ut ur skuggorna. Det långa håret var fångat i en hård fläta som föll fram över hennes högra axel, den var prydd med blommor som i det skumma ljuset såg ut att vara lika blå som skuggorna kring dem. Hon hade en lång vit tunika på sig och ett par knälånga byxor med volang vid slutet. Byxorna var lika vita som tunikan, som i sin tur var lika snövit som hennes släta och perfekta hy. Enbart de blå läpparna och de blå blommorna i håret tycktes ha färg.

”Vad gör du här?” Odjuret i Belle vände skulden och sorgen till vrede, en vrede som var riktad mot de som lurat henne att mörda sin älskades bror. Hon skulle aldrig kunna förlåta dem, mest för sorgen de orsakat Simon.

”Jag ville se på föreställningen. Jag ville se dig bevisa att du är en av oss.” Siri kastade med huvudet så att flätan föll ned på hennes rygg. Hon flöt fram emot dem, rörde sig elegant och nästan överdrivet feminint.

”Vilken föreställning?” Utan att märka det själv höll Belle ut armen så att Simon befann sig bakom henne. Hon hade hukat sig ned och släppte inte Siri med blicken. Simon hade slutat gråta, det enda som hördes från honom var de tunga och lite andfådda andetagen.

”Du vet precis vad jag menar.” Siris leende fick de blå läpparna att sära på sig och blotta en kritvit tandrad med sylvassa knivspetsar. Hon skrattade. ”Du mördade hans bror.”

Belle kunde känna Simons plågade, rädda och förtvivlade blick vändas mot sig, men hon vågade inte släppa Siri med blicken. Kvinnan som räddat henne, som gett henne en familj och skyddat henne var nu hennes fiende. Siri höll på att ta Simon ifrån henne, det fick inte ske.

”Ni tvingade mig…” Viskade hon, rösten var knapp hörbar men lät ändå alltför högt i den tysta natten.

”Vi tvingade ingen. Men nu har du avslöjat oss. Så nu måste du döda människan.”

”Nej.” Hon hade blivit lurad, de hade utnyttjat henne. Siri hade hittat henne när hon var svag. När hon blivit överfallen och våldtagen i skogen på väg hem, när hon blivit misshandlad och kidnappat och sedan förbannad, när hon förblindad av förbannelsen varit med och mördat hela hennes familj, då hade Siri dykt upp från ingenstans. Siri hade erbjudit henne ett hem och tagit hand om henne. Sex år hade gått, och varje gång Belle slöt ögonen upplevde hon den förskräckliga natten gång på gång. Hon hade druckit sina syskons blod, slitit ut deras inälvor och målat sitt hem med deras blod och kroppsvätskor. I skogen hade hennes liv förstörts och ingen skulle någonsin kunna få henne att känna sig ren ingen. Simon hade älskat henne, han fick henne att våga leva igen. Han han hade gett henne en kort tids lycka, en kort tid när mörkret inte var så kvävande. Och nu tog Siri allt ifrån henne. Siri som tagit hand om henne, lärt henne acceptera sitt öde och få henne att våga stå igen, nu var det Siri som var fienden.

Tankaran rusade genom hennes medvetande, samtidigt som avskyn mot sig själv och alla som var lika förbannade som hon växte. Siri var fienden och Simon var den hon behövde rädda. Belle behövde honom, även om han säkert skulle hata henne för all framtid nu.

”Du hörde mig.” Siris röst var iskall. Hon pekade på den dödliga mannen på bänken bakom Belle. ”Döda honom.”

”Nej.”

”Bra.” Siri log giftigt. ”Om du nu är för svag gör jag det i ditt ställe.”

Det knäppte till i Belles hjärna. Siri skulle döda Simon och det fick inte ske!

Hon kastade sig framåt mot den bleka kvinnan. Siri föll bakåt och till marken av Belles plötsliga anfall. Med en hes väsning sprakade hon upp med benen och fick Belle att flyga med ansiktet före ned i gräset bakom dem. Belles stenhårda grepp kring Siris överarmar fick dem helt att slå runt. Det kom ett djuriskt läte från botten av Siris strupe när hon kände hur Belles naglar skar djupt in i hennes vita hud. Rutten svart vätska bubblade fräsande ut. Stanken var outhärdlig den det svarta rann nedför Belles överarmar och smutsade ned klänningen. Siri kastade sig ned och lät sina sylvassa tänder slita sönder Belles hals. Nu var det hennes tur att skria högt. Impulsivt släppte hon greppet om Siris armar och rullade undan med ett ljud som kunde påminna om en fräsande katt.

”Du vill tydligen dö.” Siri reste sig och skrattade hest. Belle stod på alla fyra, redo till anfall, med glödande blick fäst på Siris tunna figur. Siri flämtade lite och rätade på sig. ”Vi som varit så snälla mot dig. Ger dig mat och husrum. Ger dig till och med evigt liv! Så är detta tacken?”

Belle slängde sig mot henne i ett djuriskt anfall. Det bultade i huvudet, flimrade av hat frö blicken om hon upplevde samma adrenalinkick som vid jakt. Denna gång var Siri henne byte, inte hennes partner. Kanske var det det djuriska som gjorde att hon misslyckades med sitt utfall. Siri dansade lätt åt sidan och skrattade.

”Det verkar inte ens som besväret var värt det! Fast jag måste erkänna, att den vilda sidan av dig är mycket mer attraktiv.” Hon kastade med sin nu upprivna fläta så de sista blommorna föll ur den. Med iskall, känslolös blick såg hon på Belle med ett hånleende på sina vackra läppar. ”Jag njöt av att se hur du slaktade din familj. Det var en syn. Nästan lika underbar som att se dig misshandlas i skogen. De där männen var så simpla att övertala. Jag gav dem evigt liv, emot att de gjorde mig en gentjänst. Så hittade jag dig och lät dom sköta det. Smutsjobbet vill inte jag ha. Som du vet, ibland måste man riva ned för att kunna bygga upp. Och sannerligen rev vi ned dig!”

Belle stannade upp några sekunder och begrundade vad hon sagt. ”Som du vet, ibland måste man riva ned för att kunna bygga upp. Och vi rev sannerligen ned dig”… vi. Belle kände sig mer illamående än någonsin. Hon förstod innebörden i Siris ord, förstod vad den vackra vampyren sa, ändå var det för vidrigt för att hon skulle tro det.

”Du… du gjorde det här emot mig?” Viskade hon fram, rösten vibrerade av ilska och avsky.

”Jag gav dig evigt liv, skönhet och evig ungdom.” Siri tittade stadigt på henne.

”Du förbannade mig!” Hatet tog en ny dimension när sannaingen gick upp för henne. Nu kunde inget längre hindra henne. Siri hade förstört allt, tagit allt och nu tog hon det sista Belle hade. Häxan var tvungen att dö, en så vidrig varelse fick inte leva. Siri var rent igenom ond. Hon var ondskan själv, ondska inslagen i ett mycket vackert paket.

Denna gång missade Belle inte när hon gick till anfall. De tumlade omkring på marken. Ibland var Belle överst, ibland Siri. Med hjälp av sina ben sparkade Siri Belles axel ur led. Det knäckte till med ett nästan öronbedövande ljud när benen i axeln krossades och armen veks bakåt ryggen och uppåt. Belle skrek. Det blixtrade framför ögonen och munnen fylldes av jord när hon plötsligt pressades ned mot marken.

”Det är över. Inser du det?” Siri satt över henne; höll henne nere. Belle blundade, gräset skrapade mot hennes ansikte när hon försökte vrida loss huvudet.

”Men jag tänker inte döda dig. Jag ska bara tvinga dig se på när jag dödar din lilla pojkvän.” Siri släppte henne och reste sig. Belle skulle precis dra efter andan när Siris sprak träffade henne i revbenen. Kroppen drog sig samman och hon försökte skydda ansiktet när Siri måttade ännu en spark mot henne. Så vände den stående kvinnan sig om för att gå mot sitt byte, den dödliga mannen som satt förstelnad på bänken. Siri skulle verkligen döda honom. Belle såg bort genom mörkret på hans skräckslagna och förvirrade ansikte. Han försstod inte vad som hände, och bra var kanske det. Så verkade han vakna till liv och flyga upp. Han backade, med de vackra ögonen fästa på Siris kalla ansikte. Nu var det slut. Siri skulle döda honom. Belle skulle se på. Hon var ensam, förlorad i ensamheten och dömd till evig ensamhet. Då bestämde hon sig.

”Döda honom inte!” De båda andra stannade tvärt när de hörde hennes utmattade röst. Siri vände sig långsamt mot Belle och tittade misstänksamt mot henne, fortfarande med ett iskallt leende fastfruset på sina läppar.

”Varför skulle jag inte?” Sa hon med huvudet lite på sned, rösten spelade på låtsad vänlighet.

”För att jag ber dig.” Belle slöt ögonen. Med en kraftansträngning tog hon sig upp i sittande ställning. Tillsammans med blodet från hennes senaste måltid rann den svarta sörjan nedför hennes bröst. Såret i halsen var stort, det var det som gjorde mest skada på hennes kropp. ”Snälla Siri, jag älskar honom. Jag älskar honom och nu ber jag dig. Vem som helst, men inte Simon.”

”Vad sött… Nu sitter du där och tigger. Men tyvärr, du var för svag. Och bara de starka överlever.” Siri vände sig om med det kyliga leendet fortfarande klistrat på sina läppar. Innan Simon hade hunnit dyka åt sidan höll hon honom i ett järngrepp. Han var längre än henne, troligvis starkare också, men Siri var den hon var. Hennes naglar skar in i hans tunna hud på halsen och det såg ut som hon tänkte strypa honom. Genom att nästan krossa struphuvudet tvingade hon ned honom på knä. Med sin svarta tunga slickade hon honom på halsen. Hans blick var vettskrämd, hans hjärta bultade som en trumma mot revbenen.

”Okej, som du vill.” Sa Siri plötsligt och såg upp. Med ett skadeglatt leende mötte hon Belles blick.

”Nej!” Hennes desperata bön kom försent.

Siris jämna tandrad hade redan skurit genom Simons hals och nu kastade hon honom åt sidan. Hon hade lyssnat till Belles bön; Siri dödade honom inte. Hon förbannade honom, gjorde honom till ett av nattens barn som i all evighet skulle vara dömd att leva i mörker och på andras bekostnad. Han blev som dem, precis en sådan varelse som Belle avskydde. Om ändå Siri nöjt sig där. Med snabba kliv var hon framme vid den bedrövade Belle. Belle var så avdomnad, så utom sig av känslor hon inte kunde släppa fram, att hon inte gjorde motstånd. Siri pressade ned henne på marken och släpade henne fram till bänken.

Det var uppenbart vad hon tänkte göra. Paniken som drabbade Belle fick henne att börja kämpa emot. Siri besvarade hennes desperata flyktförsök genom att sätta knät i hennes ansikte. Under Siris tyngd krossades Belles näsa och ena kindben, hon gnydde hjälplöst. Händerna bands fast i med Siris trasiga tunika vid bänkens undersida. Hon var fast. Med en belåten suck reste Siri sig. Så böjde hon sig igen och gav Belle en lätt kyss. Belle misslyckades med sitt försök att bita henne i läppen.

”Farväl, min syster.” Siri reste sig med ett skratt och gick därifrån. Hennes bleka hy lyste i månskenet, flätan föll mjukt över ryggen.

Belle försökte gråta, men inga tårar fanns. Simon hasade sig fram till henne. Hans kropp ryckte okontrollerat, Belle förstod vad som hände med honom.

”Vad händer?” Viskade han hest. Hans ena hand var pressad mot såret i halsen, den andra började smeka hennes smutsiga kind.

”Du måste in.” Belle blev förvånad över hur stadig hennes röst var. ”Näs solen kommer fram kommer vi dö. Och du får inte dö.”

”Jag förstår inte…” Han släppte greppet om sin hals och föll ned med ansiktet mot hennes bröst. Hon kände hur hans tårar blötte ned hennes redan smutsiga och våta klänning.

”Du blev en av oss nu. Men snart blir det ljust. Vi tål inte ljuset”. Hon darrade av att säga det, rösten skadade. Nu var han lika förbannad som hon. Siri var en vidrig varelse, hon gjorde vad som stod i hennes makt för att krossa och såra.

”Jag förstår inte.” Han kramade henne plötsligt. Grät mot henne. Så kröp han närmre henne med hela sin kropp och låd sedan där intill henne i det morgonfuktiga gräset. Det började ljusna ute, morgonen var på väg.

”Siri förbannade mig, hon gjorde mig den jag är nu. Hon lurade mig, fick mig att göra hemska saker och nu har hon skadat dig bara för att skada mig. Jag är så ledsen.”

Han verkade inte förstå. Plötsligt slutade han skaka och hans tårar slutade rinna. Belle tittade på hans ansikte, det ansikte hon älskade så högt.

”Jag älskar dig, men i solen kommer du dö. Siri band fast mig. Jag kommer inte loss.” Hon ryckte tafatt i tyget som höll henne fånge. Plötsligt kände hon sig säker på sin sak. Simon behövde bara komma in i säkerhet. Själv brydde hon sig inte om ifall hon dog. Hon var förstörd, använd och trasig. ”Lämna mig här. Överlev. Du kommer hitta kärleken igen, det vet jag. Men stannar du här kommer vi dö båda två.”

”Jag vill inte lämna dig. Jag älskar dig.” Han rätade upp sig och smekte henne mjukt över kinden.

”Kärleken finner alltid en väg. Den kommer tillbaka till dig, det vet jag.” Hon log. ”Gå nu. Jag vill uppleva min sista soluppgång ensam.”

”Jag ska hämnas dig. Dig och min bror. Jag lovar.” Han sa det med darrande röst. Det var som han äntligen insåg vad han hade blivit förvandlad till. Det fanns inget annat sätt. Belle satt fast, han var tvungen att lämna henne. Hon gav honom ett trött leende. Den sista kyssen var så laddad och tung. De visste att detta var farväl. Himlen i öste gick att skymta mellan träden och över hustaken. Han reste sig, lät handen dröja kvar vid hennes hud en sekund längre än nödvändigt.

”Gå nu!” Hon ville att han skulle komma in.

”Jag lovar att hämnas dig! Jag kommer inte vila innan de är döda!” Med de orden backade han undan. Snart insåg han hur långt gången morgonen var. Han höjde handen till en sista vinkning innan han var tvungen att vända om för att springa till närmsta skydd. Belle gjorde sitt bästa för att vända sig mot döden med värdighet. Det gick inte. När solens varma strålar kröp allt närmre henne växte paniken. Hon slet i sitt handfängsel och sprattlade. Försökte rulla i säkerhet.

Det var hennes vänstra axel som träffades först. Konstigt nog gjorde det inte ont. Lugnet lade sig över henne. Lugnet som drabbar ett väsen i samma stund som denne accepterar sitt öde. Hon vände blicken mot öster istället. För första gången på sex år fick hon se solen. Den gick upp med sitt varma sken, den spred liv och ljus. Hon slöt ögonen och lät strålarna träffa hennes kalla hud. Detta var slutet, men det var ett slut hon kunde leva med. Hela kroppen badade i sol och en lätt lukt av bränd hud slog emot henne. Det fanns ingen anledning till panik. Hon öppnade ögonen igen och såg rakt in i solens bländande, vit-gula sken och rakt in i döden.

Hon brydde sig inte om de andras motvilja och hånfulla kommentarer. De som var hennes familj – de vampyrer som tagit hand om henne då hon inte vetat vad hon skulle ta sig till – stod inte längre på hennes sida. Hade de övergett henne och svikit henne eller hade de aldrig stått med henne? Kärleksruset gjorde att hon inte brydde sig om dem. Hela veckorna, varje vaken sekund och i de fridfulla drömmarna om nätterna var han där i hennes tankar. Även om hon möttes av ett motstånd; en vampyr – ”En högre varelse, en ultimat varelse med högre intelligens och bättre fysiks förmåga” som Siri sa – hade inget att göra med en vanlig människa. Belle kunde omöjligt vara kär i något så värdelöst som en dödlig; hon som var benådad med att tillhöra detta upphöjda släkte.

Det fanns inget bra svar till de elaka och nedvärderande kommentarerna, inte för att de berörde henne. Simon älskade henne och hon älskade honom. Det räckte. Egentligen; behövde hon ens sin familj av mördare? Behövde hon bli som dem? Belle hade aldrig valt detta liv; det var bara en börda som plågat henne varje dag i sex år. Nu hade hon hittat ett litet ljus i mörkret och plötsligt fanns det något som kunde påminna om en anledning att leva vidare. Även om smärtan inom henne var stor och det tog emot att ljuga stöttade Simon henne genom lögnen och ställde inte onödigt mycket frågor. Han var trots allt en trolovad man och de gjorde bäst i att ha en relation i hemlighet.

Siri visste dock vem som fick Belle att le. Vem det var som fick henne att undvika de olika arbeten frun gav dem.

”Blir du aldrig lockad av att smaka på honom?” Siris röst lät som en giftig orm när hon uttalade orden. Det var tydligt att hon hade en tanke bakom dem. Belle kastade en hastig blick över axeln och såg hur frun kom emot dem för att ta del i samtalet.

”Varför skulle jag bli det?” Samtalet blev besvärligt. Belle försökte krångla sig ur det nu när både Siri och Frun hade kommit fram för att vända hennes glädje emot henne. De var så hemska… Hur kunde hon stå ut med dem?

”Han luktar gott… Har du inte känt det? Under era lustfyllda stunder när alla gränser är glömda…” Det ondsinta, rovdjurslika leendet i Siris ansikte gjorde det annars vackra ansiktet fult. ”Tänk på det nästa gång. Skulle du inte vilja känna hans varma livskraft i dina ådror?”

”Nej!” Belle förstod att slaget var förlorat. Hon hade höjt rösten åt Siri och det visade hennes tveksamhet. Att visa sin svaghet var som att kasta torrt bränsle på elden.

”Du behöver ändå äta nu snart.” Det var Frun som blandade sig i. Hon tog upp ett så vardagligt ämne som hon inte var det minsta intresserad av Belles förhållande med människan.  Värst med det hela var ändå att Belle mycket väl visste om Fruns föraktfulla inställning till hennes så kallat ”obegripliga kärlekshistoria”. Frun var inte rätt person att kritisera dock, hon var ju själv bara en obetydlig dödlig.

”Jag skulle aldrig skada honom! Aldrig någonsin!” Deras ord skrämde henne. Vad var de ute efter? Få henne att döda honom?

”Jag anser att du gör fel som intalar dig själv att du älskar en så obetydlig människa och sviker oss nu när vi gjort så mycket för dig, men vi skulle aldrig skada honom eftersom han betyder så mycket för dig. Den enda som kommer skada honom är du själv.” Fruns röst var så mild och förstående. Det var kylan i hennes ögon som avslöjade att hon var totalt likgiltigt inställd till det hon sa.

Belle bet ihop och såg bort. Av någon okänd anledning trodde hon fruns fruktansvärda ord. Hon tänkte inte skada honom; aldrig någonsin!

”Jag vill att du ska döda en person. Hans fru har en beställning på att han ska dö eftersom han varit otrogen med ett flertal olika kvinnor. Låter det som ett tillräckligt oskyldigt jobb för att damen ska vara nöjd? Du får tillfredsställa dina behov och ingen som betyder något för dig kommer till skada.” Fruns arbetsuppdrag lät inte så farligt. Belle bet sig i läppen. Hon behövde blod. Det var väl lika bra att göra som Frun sa så blev familjen nöjd och hon slapp komma till Simon med sin brinnande törst…

”Javisst, jag gör det. Självklart.” Hon försökte le lite och låtsas att hon tyckte om det. Det spelade ingen roll om blodet var livsviktigt för henne; hon hade inte valt att få det som livskälla.

”Perfekt.” Även Frun drog lite på munnen och gav henne ett kyligt leende som skulle vara varmt. Det fanns dock ingen värme i den kvinnan; hon var lika kall som ett dygnsgammalt lik uppdraget ur vattnet en tidig morgon. Troligast förklaring var att Fruns själ redan dött inom henne; hon vara bara ett tomt skal som fanns kvar för sin make.

Det var helt utan glädje hon gav sig ut den kvällen. En man skulle dö och det var hon som skulle döda honom. Hon samlade sig och började långsamt tvinga fram törsten och längtan. Det fanns en djurisk instinkt i henne, det kunde hon inte förneka hur hårt hon än försökte tygla den. Hon var en mördare och ett monster; och nu gjorde hon det hon fick order om. Hur fel det än var. Aldrig tidigare hade hon reflekterat över att döda så mycket som nu. Var det kärleken som fick henne att känna sig mänsklig och därför otillåten att slakta och dricka blod? Det var en äcklig känsla i magen. Ju närmre det stora, fina huset lite i utkanten av stadens handelskvarter hon desto mer minskade känslan. Istället fylldes hon av viljan. Viljan och lusten att döda. Smaken av ungt blod rullade redan över tungan och kroppen darrade av upphetsningen. Snart skulle livskraften fylla henne och huden skulle bli varm och återfå lite av sin färg. Hon skulle börja leva igen.

Hon klättrade enkelt och snabbt uppför husväggen till det fönster bakom vilket det angivna sovrummet skulle vara. Kvinnan som gett dem arbetet att döda hennes make var bortrest under helgen, till sin syster i Rom. Det skulle alltså bara vara mannen hemma. Det första Belle såg var att mannen inte var ensam i sägen. Långa svarta lockar stack upp över täckeskanten. Han hade sällskap av en älskarinna. Det skulle bara bli mer blod… Nu kunde hon till och med känna lukten. Upphetsningen tog över och hon kröp långsamt ned från försterbrädan och vidare in i rummet. Skuggorna låg djupa och markerade.

Vem skulle hon börja med? Mannen skulle vara roligast att döda. Så det fick bli kvinnan. Döda henne snabbt och tyst, så att hon inte skulle kunna förvarna målet. Det skulle vara roligare att överraska honom i mörkret. Tyst och effektivt.

Hon stod över sägen och såg ned på dem. Mannen låg med ryggen mot dem; kvinnan hade ansiktet vänt uppåt. Det var som en högra makt placerat henne så, med halsen så blottat att Belle kunde höra blodet pulsera genom den stora pulsådern. När hon växte upp hade hon alltid fått höra om Gud, hon hade alltid fått gå i kyrkan och hon hade alltid trott på det som berättades under predikningarna. Nu trodde hon inte längre. För hon såg ingen orsak till varför hon blivit förbannad; hon som alltid varit en trogen kristen. Men likväl hade hon fått denne fruktansvärda sjukdom och nu fick hon lida i evighet. För kanske var det helvetet hon hamnat i, men var inte helvetet bara för de som inte trodde? För de som in bad sina kvällsböner, tackade för maten och tog hand om sin nästa som sig själv? Varför skulle Gud straffa ett av sina barn, ett barn som troget såg upp till honom och inte vände honom ryggen? Det hade han dock gjort, och nu hade hon vänt honom ryggen. Hellre hamnade hon i den eviga elden än att leva det liv hon blivit dömd till.

Hjärtat bankade i kvinnans varma bröst. Belle kände en avsky mot henne. Hon hade inte lytt guds ord, hon hade låtit djävulen verka genom henne och syndat. Varför var inte hon straffad? Kvinnan hade livet, hon hade värmen och hon hade förmågan att känna solen. Alla dessa gåvor skulle Belle ta ifrån henne nu. Borde hon känna några samvetskval? Borde hon få dåligt samvete? Belle visste inte, eller snarare kände inget. Kvinnans tid rann ut som sand rinner genom fingrar. Först går det långsamt; sedan snabbare och snabbare.

Döden var blixtsnabb och ljudlös. I en rörelse hade Belle pressat ned kvinnans kropp mot sängens madrass och lät sina vassa tänder borra sig in i den mjuka halsen. Det krasade lätt när strupen krossades och en stor köttbit fyllde hennes mun. Så kom blodet. Kvinnan hade vakant och ryckte nu i panik för att komma loss. Hennes krafter rann dock bort, hennes röst fick inte fram ett ljud och hon insåg att hon skulle dö. Belle höll henne nere. Allt gick så tyst och fort. När kvinnan inte längre rörde sig rätade hon upp sig och såg ned på det nyskapta liket. Kvällen innan hade kvinnan tänk på morgondagen och dagarna som skulle följa. Nu hade hon inga dagar kvar. Och inte skulle hon någonsin få se solen igen. Precis som det var för Belle. Aldrig mer se solen. Blodet fortsatte att rinna från det öppna såret.

Belle tuggade långsamt i sig det blodiga, råa kött- och hudstycke hon hade i munnen. Det smakade sött. Nu var kvinnan död. Väldigt död. Och hennes blod gick till spillo. Imorgon skulle hon vara vit och kall, helt stel. Solen skulle falla in genom fönstret och det stelnande, mörka blodet skulle glänsa i ljuset. Det skulle vara en vacker kontrast. En kontrast Raphael ofta använde sig av i sina målningar; svart och vitt, vitt och rött.

Nu var det mannens tur. Det gick en rysning av vällust och spänning längs ryggraden på henne. Skulle han vakan och göra motstånd? Eller vad skulle hon göra med honom? Så länge han inte skrek och var så gott som helt tyst. Alla tankar på himmel och helvete, döden och livet, försvann nu när hon kunde känna lukten av hans varma blod. Det svartnade för ögonen och hon lät sig helt ge sig an åt sitt åtagnade. Det var två saker hennes kalla, döda kropp törstade efter; sexuell njutning och blod. Gärna tillsammans.