True Story

Detta är del två av den novell jag publiserade på min blogg missfrankenstein.blogg.se. Där går den första delen att läsa för den som är intresserad.

Siri visste hur man förde sig, hon visste precis hur hon skulle uppföra sig som dam för att väcka männens intresse. Med en elegant rörelse svängde hon benen ur vagnen och tog emot hjälpen ned hon erbjöds. De tunga kjolarna var inget bekymmer för hennes rörelseförmåga, hon var lika elegant i dem som i ett per enkla byxor. Hon var för evigt fångad i en ung kvinnas kropp; Siri hade varit vampyr längre än någon annan de kände till. Ändå betedde hon sig fortfarande som den unga människa hon var dagen hon passerade in i odödligheten.

Belle kunde inte hålla sig från att avundas. Till skillnad från Siri avskydde hon förbannelsen och det fanns inget hon ville mer än att kunna vandra fritt i världen igen. Att ha solen som fiende, att inte kunna njuta av dagen; det fick henne att må dåligt. Hon hoppades innerligt att hon en dag skulle acceptera sitt öde och bli som Siri; se det positiva i situationen och njuta av det liv hon blivit dömd till. Om hon tänkte efter var hennes liv som vanlig människa inget hon skulle vilja gå tillbaka till…

”Det bästa med maskerader är att man inte behöver säga sitt namn. Vi kan vara helt anonyma.” Siri tog henne vid armen och tillsammans skred de uppför trapporna till den stora festsalen. Det var inte så att de inte blev uppmärksammade, men ingen brydde sig om att fråga om de var bjudna. Belle log glatt mot de människor de mötte, hon gjorde sitt bästa för att glänsa ikapp med Siri.

”Vi börjar natten här, så kan vi fortsätta festen sedan.” Siri blinkade menade mot henne med ett menande flin på de rödmålade läpparna. ”Men inget ätande i natt.”

”Inget ätande i natt.” Belle skrattade mot henne. Nej, de skulle ha kul denna natt, inte gå hem innan soluppgången och veta att de tagit en människas liv. Siri brydde sig inte, men Belle hade inte riktigt vant sig än. Även om det blev lättare varje gång.

Till skillnad från de flesta andra kvinnor i deras unga ålder trädde de in i fest salongen utan en manlig kavaljer. Siri ledde med sig Belle till ett bord på andra sidan det stora dansgolvet, mitt emot entréporten. De skulle bli sedda direkt av alla som klev in, vilket var en del av Siris perfekta plan. Belle ville ha en trevlig kväll, vilket hon redan hade. Siri däremot, ville ha så mycket mer.

”Du är så stel ibland, Belle.” Siri höll upp glaset så att den gamla servitören kunde fylla på det med blodrött vin. Det vattnades i munnen av tanken på blod, olyckligtvis var vin inte i närheten av lika gott som blod, sin färg till trots.

Belle insåg att Siri talat till henne. Hon skakade på sig och log lite dumt: ”Ursäkta?”

”Jag sa att du är så stel ibland.” Det var helt typiskt Siri att säga något så rakt på sak.

”Jaha.” Belle kunde inte låta bli att bli sur. Hon var inte stel och tråkig; hon var bara inte som Siri.

”Jag menar; du är så vacker och så charmig. Kan d inte försöka slappna av lite mer och njuta av livet?”

Belle tittade på henne, det gick inte att hålla tillbaka leendet i mungipan. ”Jag antar att du vet vad du talar om.”

”Jag vet, självkart vet jag, och självklart har jag rätt. Dessutom vet jag att du behöver slappna av nu genast, för jag tror att två flugor har dragits till vårt ljus.”

Belle vände sig hastigt om mot ingången och fick syn på de två unga män Siri nickat mot.

”Titta inte” hennes röst var uppmanande ”de ska inte veta att vi vet om dem, då blir vi inte lika intressanta.”

Dock var det ytterst svårt att inte titta, inte heller gick det att snegla diskret eftersom masken för ansiktet begränsade sikten åt sidorna. Det var inte det att hon inte brukade gå ut och bli uppbjuden, bara det att det var lika spännande varje gång. Tanken på att någon såg henne i mängden var smickrande, det kittlade i magen av upphetsning.

”Är de på väg hitåt?” Hon satt så dåligt till, om hon försökte se dem skulle hon vara tvungen att vända sig i stolen och då skulle det bli för uppenbart vart hon tittade.

”Jadå. Nu började de röra sig i vår riktning.”

”Hur ser de ut?”

”Bättre än vanligt.” Siri såg nästan uttråkad ut över dansgolvet. Belle kunde knappt sitta still, hela kroppen ville vända sig om och titta på de två främlingar som närmade sig. Hon tyckte sig kunna urskilja deras lukt, även om hon inte hade en aning om vilken som var deras.

”Ursäkta mig, mina förtjusande damer.” En främmande mansröst, mörk och med en högdragen stämma.

Siri vände sig långsamt åt de två männens håll, Belle gjorde detsamma. Hon antog att hon vred på huvudet för fort och att hon log för mycket. Ja, de såg väldigt bra ut. Även om större delen av ansiktena var dolda bakom masker, så var kropparna, kläderna och det av ansiktet man såg tilldragande.

”Ja?” Siri log mot dem; ett något kallt leende.

De två unga männen bugade sig; han längst fram mer världsvant medan mannen bakom gjorde det lite för snabbt.

”Får jag besvära madamen med en dans?” Frågan var riktad till Siri från mannen längst fram, han med lite skägg, gyllene mask och den mörka rösten. Siri gav Belle ett leende innan hon reste sig.

”Det ska nog inte vara ett bekymmer. Om nu herrn kan dansa?” Hon neg en gång och räckte fram handen. Han tog den, bugade sig igen och kysste den, och så gled de ut på dansgolvet. Belle kunde redan nu se hur det skulle sluta mellan den främmande mannen och Siri, de båda verkade spela i samma liga. Hennes nyfikenhet riktades istället mot han som fortfarande stod lite bakom henne.

”Kan jag göra damen sällskap vid bordet?” Frågade han hastigt med en bugning. Hon blev lite besviken för att han inte bjöd upp henne, men slätade över det med ett leende.

”Det vore mig ett nöje.” Med en gest hänvisade hon hon om till den tomma stolen på andra sidan bordet.

”Eller…” Han tittade på henne med huvudet lite på sned. ”Skulle ni vilja stå ut en dans med mig?”

”Gärna!” Belle visste med sig att hon inte var en dam, det var hon inte menad till. Det spelade ingen roll om hon bytt sällskap sedan hon blivit vampyr, inners inne skulle hon alltid förbli en nästan pojkaktig bondflicka. Mannen såg förvånad ut över hennes häftiga beteende, det var inte det han förväntat sig. Sedan log han och tog hennes hand. När han såg upp efter att ha kysst den handskbeklädda handryggen möttes deras blick för första gången. Hjärtat slog ett slag snabbare, det hände något just då. Han var något annat, något utanför mängden. Hans ögon; de var de vackraste hon sett. Bruna och djupa. De såg på varandra lite längre än de borde ha gjort, ingen ville vara den först att vika med blicken.

”Gillar Ni att dansa?” Det var en tafatt fråga han ställde, men den fick henne att blinka till och se bort.

”Jodå, dansa är väldigt trevligt. Vad anser Ni då?”

Han gav henne ett leende och tillsammans gick de ut på dansgolvet. Belle gjorde alltid sitt uttersta för att dansa som hon blivit lärd, men ännu var hon inte tillräckligt erfaren för att kunna hålla ordning på de många kjolarna. Det var jätteroligt att gå ut och träffa nya människor, umgås och dansa, men hon var inte riktigt förtjust i överklassen. Mannen som nu förde henne över salongens blanka golv väckte dock hennes intresse. Även om en mask täckte större delen av hans ansikte, så hade hon helt fastnat för det hon kunde se. Hans ögon; de var mörkt bruna och hade ett djup hon inte förväntat sig att se i en ung mans ögon. Men de var också nedstämda, någonting tyngde honom.

”Vad tänker Ni på?” det var länge sedan han mött hennes blick, men när hon nu såg upp på honom och ställde frågan såg han rakt på henne igen.

”Jag vet inte om det angår en fullt främmande madame…” Sa han lite dröjande som svar. Rösten var helt allvarlig, ögonen granskande.

”Kanske är det till en främmande kvinna det mesta angår?” Hon gav honom ett leende.

Det ryckte lite i hans mungipa. ”Men jag känner Er inte. Jag vet inte vem Ni är.”

”Kan inte det göra saken lättare? Jag känner inte Er heller, så Ni kan lätta Ert hjärta för mig utan att vara orolig över att Ni säger något opassande.”

”Ni verkar verkligen vara angelägen om mina bekymmer.” Han skrattade till, uttrycket kring munnen blev mycket mildare.

”Ni verkar vara angelägen om att inte berätta.”

”För det passar sig inte riktigt…” Han suckade, såg bort en stund.

Snurra in, snurra ut, byta sida.

Så såg han tillbaka på henne, Belle vågade sig på att se rakt in i hans ögon ännu en gång.

”Jag borde inte vara här, precis som min broa inte borde. Men som vanligt var det han som övertalade mig. Min blivande hustru ska snart komma – jag har fått ett namn på henne nu – och jag vill verkligen bli en bra make. Till skillnad från min bror… Även han fick äkta en kvinna våra föräldrar utsett, men han har då aldrig accepterat att ta henne till sitt hjärta utan går ut för att söka glädje och kärlek i korta historier. Så han insisterade på att vi skulle njuta av mina ’sista veckor i frihet’, som han valde att uttrycka det.”

”Så du älskar henne inte?”

”Hur ska jag kunna älska en kvinna jag aldrig mött? Dessutom är hon bara en flicka…” Han såg bort, den fina munnen med sina fylliga läppar var genast allvarlig igen; sorgsen. ”Men Ni då?”

”Jag?” Belle insåg att frågan var riktad till henne. Nu tittade han på henne igen, men huvudet lite på sned och en välvillig fråga i de mörka ögonen.

”Ja, Ni madame. Har Ni en make vald åt Er än, eller är Er fader en gentleman som låter dig välja själv?” Nu skrattade han till.

Snurra in, snurra ut, byt sida.

”Jag har ingen far, och ingen vald make.” Hon kunde inte hjälpa att rösten lät lite kall.

”Är han död?” Mannen såg genast förvånad ut, Belle blev överrasked av den plötsliga ändringen i hans tonläge.

”På sätt och vis…” Svarade hon dröjande. Nej, han var inte död: Hon kunde bara inte träffa honom mer, varken han eller någon annan i hennes familj. Hon var helt ensam i den nya familjen av levande döda hon hittat till.

”Hur kan man vara död ’på sätt och vis’?” Han log igen, hon tyckte om hans leende.

”Det är komplicerat.” Hon log tillbaka, ett ärligt leende som kom hela vägen från hjärtat.

”Jag berättade min sorg för dig.”

”Om vi säger så att alla har en väldigt mörk hemlighet, en so inte borde komma ut?”

”Vad kan du ha för hemlighet som är så mörk?”

Snurra in, snurra ut, byta sida.

”Vi kan säga att jag rymde. Blir du nöjd med det svaret? Eller rättare sagt; jag flydde då de blev dödade.” Det kändes konstigt att uttala meningen med en helt neutral röst. Hade hon vant sig vid det? Kanske, hon hade ju trots allt varit med och druckit av deras blod den där första natten av evigheten…

”Så hela Er familj blev mördad? Har någon gripits för dådet?” Han avbröt dansen och tittade på henne, orolig och allvarlig.

”Kan vi prata om något annat? Något trevligare?” Det var sant, hon ville undvika ämnet. Skulle hon någonsin kunna tala om det? Det gjorde ont i själen när hon tänkte tillbaka, hon skulle aldrig förlåta sig själv för att hon inte fått dö som de andra.

”Men…” Han tvekade.

Belle suckade och vred sig därifrån, hon ville inte vara tvungen att berätta något. Det skulle bara göra allting värre. Först stod han stilla där hon lämnade honom, sedan kom han skyndande efter. Aldrig hade hon varit så glad över att bära en mask; den dolde tårarna som smetade ut sminket. Hans hand kramade hennes arm och fick henne att stanna upp och vända sig om.

”Förlåt. Jag förstår Er om det är ett känsligt ämne.” Den unga mannen var helt uppriktig i sitt uttalande. ”Snälla, vi kan tala om något annat.”

Hon lät honom hålla kvar henne, det kändes bra. De blev stående lite för länge och bara tittade på varandra. Utan att säga ett ord, men ändå utbytte de så mycket under den stunden.

”Får jag lov till en ny dans?”

Det gick inte att hålla tillbaka det lilla leendet. ”Självklart.”