Del III
Det dröjde inte länge innan mannen började se sig omkring.
”Var är Er väninna och min bror?”
Belle var inte ovan vid att Siri försvann med olika män, i själva verket var hon van. Det hade gått henne helt förbi att Siri var borta. Siri hade bra hand med män; hon kunde få vem hon ville dit hon ville. Samtidigt som männen trodde att de förförde henne spelade hon sina kort helt rätt. Det var lite obehagligt att en kvinna i hennes ålder älskade och dödade män som var över hundra år yngre.
”Jag vet inte.” Belle visste i alla fall att Siri inte dödade brodern; de hade kommit överrens om att natten skulle bli blod fri.
”Åh nej…” Han släppte henne genast. ”Det är så uppenbart.”
”Vad?” Hon tog ett steg närmre och såg upp på honom. Han backade undan.
”Själklart! Du och din vän, ni är såna där glädjeflickor, eller hur? Det är därför ni är här helt själva och beter er så… så fritt!”
Hjärtat föll som en sten i bröstet. Vad var det han stod och sa? Vågade han kalla henne och Siri för prostituerade? Hon visste inte om det värsta var förolämpningen eller tanken på att den kom från honom.
”Vad tror du om mig?!” Hon tog ett steg ifrån honom, arg och sårad så att det sved i bröstet och kokade i blodet. Det krävdes stor självbehärskning för att inte kasta sig över honom och slita upp hans strupe.
”Men förklara då varför Pedro smiter iväg med…”
”Och du tror inte att han gjorde det frivilligt! Det är väl han som är syndaren, som är gift.”
Det som börjat så trevligt urartade till ett riktigt bråk. Dock fanns inte energin till att bråka, det gjorde för ont i själen för det. Han hade varit så annorlunda. Hon tänkte inte tala mer med honom, utan vände honom bestämt ryggen och gick iväg över golvet; mellan de dansande paren. Förolämpningen och sveket satte sig för djupt i henne för att hon skulle vilja tala med honom igen. En del av henne ville ramla ihop på sängen och gråta; den andra delen ville döda något så att det varma blodet sprutade över henne och fuktade de dyrbara kläderna.
Hon väntade på Siri utanför, vägrade att tala med de som sökte hennes uppmärksamhet. Tillslut kom hennes vän ut. Siris leende strålade som vanligt och hon var röd om kinderna.
”Vad gör du här ute?” Hon var lite andfådd när hon kom fram till Belle.
”Kom nu.” Belle vände bort ansiktet och gick därifrån. Hon mådde illa.
”Nej men, älskling…” Siri lade en hand på vardera av hennes bara axlar. ”Vad hände?”
Belle tittade in i väggen för att undvika Siris granskande blå ögon.
”Kom nu, hjärtat, jag misstänker vad du behöver. Vi kan nog hitta något värmande nere i stadens fattiga kvarter.” Hon lade en arm kring Belles axlar. Tänk att det inte ens behövdes en förklaring för att Siri skulle förstå var felet var. Siri visste nog till och med bättre än Belle varför hon blev så ledsen.
De klättrade in i en vagn som långsamt började rulla längs de ojämna gatorna. Belle sa ingenting, stirrade bara ut på de mörka husfasaderna.
”Du behöver lite blod… Vad gjorde han mot dig?” Siri strök med en mild hand över Belles kind. ”Du tänker på honom, eller hur?”
”Han trodde att vi var prostituerade.”
Siri gav ifrån sig ett av hennes glittrande och bubblande skratt. ”Vilken korkad pojke! Så lite han vet om stadens liv och hur man njuter av det.”
”Vad menar du?”
”Han kallade oss för horor menar du, en mycket osäker pojke menar jag. Han är inget att tänka på. Men som tack för hans väl valda ord kan vi festa på hans blod.”
”Nej!” Belle blev förskräckt. Även om hon för tillfället hatade honom, kunde hon inte tänka sig att se livet slockna i de vackra ögonen.
”Du gillar honom alltså.” Siri lutade sig tillbaka i sätet och log med röda läppar kring vita, spetsiga tänder.
”Vad får dig att tro det?” Belle bestämde sig för att se ut genom fönstret istället, hon vägrade ge med sig; även om hon redan hade förlorat. Siri hade dragit sina slutsatser, vilka säkert var väldigt sanna.
”Jag bara vet.” Det gick inte att missa hur Siris blå blick trängde in i Belles profil. ”Vi får se till att du träffar honom nästa helg igen. Frågade du om hans namn?”
”Nej.” Vad dum hon var! Varför hade hon inte bett att få veta vad han hette? Nu skulle hon nog aldrig träffa honom igen.
”Vilken tur att jag tänker så långt då. Hans bror heter Pedro, han heter Simon.”
”Du frågade om hans namn?”
”Självklart; det gäller att hela tiden ligga steget före.” Siri skrattade lite. ”Det löser sig, jag och Pedro var lika. Vi kommer tänka i samma banor och se till att ni träffas igen.”
