True Story

”Vad får dig att tro att jag vill att han kommer?” Belle lutade sig trotsigt tillbaka i stolen och försökte se sur ut. Siri skrattade bara vänligt och kastade med sitt ljusa hår. Hela vampyren utstrålade självförtroende och egenkärlek. Det var fantastiskt hur Siri fortfarande kunde älska sig själv när hon gjort så fruktansvärda saker som hon gjort. Belle mådde fortfarande dåligt efter arbetet med varulvarana. Hennes kropp gjorde henne påmind varje gång hon såg en ruggig eller storvuxen hund; magen vände sig utochin och ångestvågen som sköljde över henne skickade stötar av smärta genom hela kroppen. Skulle hon någonsin bli botad? Mest skrämmande var ändå det hon gjorde föra att döda varulven. Slita sönder den, döda den långsamt och plågsamt. Det gjorde ont i henne när hon tänkte på det. Hur skulle hon någonsin kunna kalla sig människa efter något sådant? Hur skulle hon någonsin ha en chans att komma in i himmelriket till sin familj som hon alltid önskat att hon skulle få göra om hon en dag blev befriad från denna levade död.

”Du behöver släppa det.” Siri lyfte sitt glas menande mot henne. Det var obehagligt hur hon ibland tycktes kunna läsa tankar. ”Jag ser på dig att du fortfarande tänker på hundarna. De var monster och vi gjorde vårat jobb. Världen blir en mycket bättre plats utan sådana som dem.”

Belle bet ihop. Om vargarna var monster; vad var inte de då?

”Nämen titta.” De perfekt rödmålade läpparna kring Siris onaturligt vita tänder formade ett glittrande leende mot något bakom Belles rygg. Det var inte svår att veta vem eller vilka Siri fått syn på. Självbelåtenhet lyste i hennes ansikte och hon kråmade sig tillgjort.

”God afton, mina vackra damer.” Han klev upp jämsides med dem och bugade sig djupt. Det var han med lite skägg, den äldre brodern; Pedro. Belle vågade knappt hoppas att hennes kavaljer skulle vara med. Ville hon ens att han skulle komma? Han hade förolämpat henne djupt vid deras första möte, ändå hade hon inte gått en dag utan att tänka på honom. Men han dök snart upp i sin blå mask intill sin storebror. Simon. Det var det han hette, enligt Siri i alla fall. Det var kanske inte ens hans riktiga namn, vad visste hon?

”God kväll.” Även Simon bugade sig och såg genant undan. Han såg lite obekväm ut; tvinnade in sina fingrar i varandra och undvek att se rakt på Belle. Vågade han inte se på henne? Skämdes han, eller trodde han fortfarande att hon var en lyxhora?

”Något säger mig att Ni är sugen på en dans, min kära herr Pedro?”  Utan att vänta på svar reste Siri sig och kastade med sitt långa hår. Siri visste vad hon ville och hon visste att hon som vanligt skulle få sin vilja igenom. Pedro gav henne ett charmigt och glittrande leende när han tog henne vid armen och tillsammans gled de ut på dansgolvet bland alla kroppar som röde sig i takt till den lätta musiken.

Belle vände sig mot Simon och väntade på att han skulle säga något, eller att hon skulle våga säga något. Vem borde säga något? Han hade förolämpat och sårat henne djupt, men samtidigt ville hon inte riskera att han skulle försvinna ur hennes liv i samma stund som Siri var klar med hans bror. Risken att det skulle bli så var alldeles för stor. Han slickade sig läpp om läpparna för att fukta dem och harklade sig, skruvade lite på sig och verkade tillslut ha beslutat sig för att bryta tystnaden mellan dem.

”Jag antar att jag bör be Er om ursäkt…” Började han försiktigt och trevande. Hennes hjärta slog snabbare och hon hade svårt att inte börja le fånigt, hon misstänkte att hon redan log som en galning. Hon hade ett hjärta! Och det värmde hela hennes kalla kropp när han talade till henne och såg på henne med sina vackra, mörka ögon.

”Det är inget att be om ursäkt för.” Hon försökte slå bort hans blyghet och få honom att le. Han skakade bara på huvudet.

”Jag inser mitt misstag och är beredd att ta följden som en man. Men jag skulle ändå vilja vara så oförskämd att be Er om en dans, om Ni nu står ut med min närvaro och kan förlåta mig.” Han sa det snabbt och gick ned på knä vid de sista orden. Belle kände hur ansiktet hettade och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hans ord gjorde henne glad och förvirrad. Han bad henne verkligen om ursäkt och menade det med hela sitt väsen. Det värmde och piggade upp henne, samtidigt om hon kände hur hon blev svag i benen och hur det kittlade i magen. Hans nacke var framåt böjd och blottad då han såg ned i golvet i väntan på hennes dom. Tungan gjorde motstånd när hon försökte få den att uttala de ord hennes hjärna slumpvis parade ihop i konstiga meningar.

”Ja” Det var den enda stavelse hon lyckades få fram tillslut. ”Javisst; gärna: Självklart!”

Samtidigt som hon uttalat orden såg han upp och de vackra ögonen glittrade till. Han log mot henne, ett leende hon älskat från första stund hon såg det. Det var det leende hon såg framför sig varje gång hon slöt ögonen och försökte inte tänka på honom. Hon kunde inte undvika att tänka på honom, allt i hennes närvaro hade gjort henne påmind om honom hela tiden.

”Javisst…” Han lyste upp och reste sig. Så stod de bra där, intill varandra utan att veta vad de skulle göra. För nära, men ändå för långt borta. Han tog inget initiativ, vilket inte hon gjorde heller. Några sekunder passerade, ingen gjorde en ansats att röra sig. Hjärtat slog, det var som det riktigt kunde känna hans närvaro. Sedan verkade han komma på sig och så var det magiska ögonblicket borta.

”Får jag lov då?” Han log lite blygt med sitt skeva leende. Så otroligt charmig. Och vacker.

Belle var osäker på hur bra hon kunde få rösten att lyda så hon nöjde sig med att räcka fram handen så att han fick ta den. Hans behagliga, varma, trygga hand kramade hennes när han bugade sig för att låta sina mjuka läppar nudda den handskbeklädda handryggen. De gled under tystnad ut på det polerade, svart-vitrutiga dansgolvet och försvann i mängden med dansande par.