Del VI

”Kan jag få se ditt ansikte?” Natten hade för länge sedan startat och det var inte många gäster kvar på festen. Inte de heller; de hade vandrat genom staden och satt på en parkbänk nere vid kanalkanten, inne i parken bakom de stora pilträden. Ensamma med enbart den stjärnklara himlen ovan sig som sällskap.

Han vände sig mot henne, som han inte var beredd på frågan. Den föll sig egentligen väldigt naturlig. Hur länge skulle de behöva umgås innan e tog av sig sina maskeradmasker och visade vilka de egentligen var? Hon visste redan att hon tyckte bättre om honom än vad hon tyckt om någon annan någonsin. Det spelade ingen roll hur han såg ut bakom masken; hon var kär i honom ändå. Deras samtal under kvällen hade flutit så enkelt och så naturligt. Det var som de alltid varit menade för varandra och bara gått runt hela livet i väntan på att mötas. Ödet, eller Gud, eller vad det nu var som styrde hade fört dem samman. Hon visste det, han var den enda för henne och hon kunde redan säga att hon älskade honom. Det kändes så i alla fall. Inte för att hon någonsin älskat någon innan, men om det fanns något som hette kärlek så var det precis det hon kände nu.

Simon suckade lite och förde försiktigt handen mot sitt ansikte. Så tvekade han mitt i rörelsen.

”Om jag ska visa mitt ansikte vill jag se ditt också.”

Nu var det Belles tur att se bort och bita sig i läppen. Hon hade så runda kinder och lite röd hud, hon var inte som Siri som alltid var jättevacker. Tänk om han inte skulle tyck om hennes runda uppnäsa? Tanken var skrämmande och obehaglig. Även om hon försökte intala sig att han tyckte om henne som hon var blev hon orolig att han skulle lämna henne vid åsynen av hennes ansikte. Ingen hade ju tidigare kommit till henne bara genom att se hur hon såg ut. Var det samma tvekan han kände? Vad hände om han inte var lika vacker bakom masken som hon trodde och hoppades på? Skulle hon känna samma sak för honom då, eller skulle hon bli som Esmeralda och bara ta personen efter hans utseende? Belle var livrädd för att hon faktiskt skulle vara lika falsk och ytlig som sina kvinnliga vänner. Hennes erfarenhet av kärlek och relationer var alldeles för liten för att hon med säkerhet skulle veta hur hon skulle reagera.

Lite erfarenhet hade hon allt; korta nattliga äventyr med främmande män där hon låtit sig helt styras av sin blodtörst och sina djuriska lustar hade hon upplevt. Vissa av dessa tillfällen mindes hon inte, andra mindes hon med glädje och av vissa mindes hon bara blodet – och törsten.

”Samtidigt.” Sa hon med ett leende. Det var svårt att försöka se lika vacker och charmig ut som han, för hans leende var det vackraste som fanns.

”Javisst.”

De såg varandra rakt i ögonen när de långsamt drog ned de färgade maskerna från sina ansikten. Det kittlade i hela kroppen, efter detta skulle de helt och hålet ha gett sig åt varandra. Nu fanns det ingen återvändo. Hon blundade och kände nattbrisen glida över den något svettiga huden som gömt under masken hela kvällen.

Så satt de där intill varandra. Blottade. Deras hemliga identiteter var nu avslöjade och hennes Simon hade fått ett helt eget ansikte. Ett ansikte hon inte kunde sluta le mot. Hon älskade honom; det kunde inte vara något annat. Hon var på väg mot något nytt; ett nytt äventyr i livet där bara månen skulle vaka över henne. Känslan av vinden i ansiktet, hans närvaro och framtiden som plötsligt lyste som av solens strålar fick henne att önska att stunden aldrig skulle ta slut; det fanns ingen plats där hon hellre ville vara än just där, just då, med honom.

Med en öm och kärleksfull hand smekte han över hennes kind; kände på hennes ansikte. Hon kunde inte annat än att le mot honom, det kändes som hon strålade ikapp med månen. Han var så fin, så härlig att se på. Bättre än allt hon vågat drömma om. Hände detta verkligen? Satt hon här med honom eller drömde hon bara för att hon önskade sig kärlek så innerligt? Skulle Frun plötsligt ropa högt och beordra dem om att utföra något ohyggligt uppdrag? Just nu kändes hennes liv så avlägset. Det var som hon blivit född för just denna stund; för att få sitta där i månskenet med honom och betrakta hans ansikte. Lägga varenda detalj på minnet: De mörka och djupa ögonen; mörka, runda ögonbryn i samma färg som den lilla mustaschen som följde läpparnas mjuka form; näsan som var ganska smal men fortfarande så perfekt in i det milda ansiktet. Framförallt älskade hon ögonen – precis som innan.

De lutade sig närmre varandra, fram mot varandra. Det verkade som världen kring dem hade stannat.  Hur kunde de ha så tur att de möttes? Hon kunde känna på hans energi att han tyckte om henne också; han ville vara nära henne. Kärleken mellan dem låg i luften och väntade – ruvade som en fågel värmer sina ägg – på att de skulle erkänna den och låta den slå ut.

”Kan du känna det?” Viskade han, andedräkten var varm mot hennes hud. Månen var helt stilla och vakade över dem som en enögd vandrare över himlavalvet.

”Ja.” Hennes leende hade inget slut. För första gången på länge var hon helt lycklig, och för första gången i hennes liv var hon förälskad.

Hans hand låg om hennes nacke och tryckte henne närmre. Hon besvarade genom att luta sig närmre. Kyssen var mjuk och full av så mycket. Det kändes i hela kroppen. Hon levde! Hon levde! Det fanns där inom henne; livet som blivit så brutalt utplånat. Om det var någon som kunde läka henne igen så var det han. När de satt där kändes de som de var en. Förenade genom kyssen och natten. Kunde det kännas såhär? Det gick inte att beskriva. Inga ord skulle räck till för att måla upp de färger som fanns inom henne eftersom dessa färger inte går att se.

Tillslut var de tvungna att avbryta för att han skulle få chans att hämta luft. Det kändes så skönt i kroppen. Varmt. För första gången på flera år kände hon sig varm och inte bara tom. Det var en upplyftande känsla som gav henne orken att leva. Ett litat tag till skulle hon nog stå ut; nu när han fanns med i livet. Det var obegripligt hur det hade kunnat bli som det blev, hur hon kunde känna sådan samhörighet med denna främling, men ändå föreföll det sig helt naturligt. Hon var där hon borde. Han var där han borde – de var tillsammans. Hennes skratt kändes naturligt, lätt och vackert för en gångs skull, hans skratt var naturligt, lätt och vackert.

Så gled natten förbi alltför snabbt och nästan försent kom hon att minnas vad hon egentligen var. Efter ett hastigt farväl och en påhittad ursäkt fick hon springa hela vägen hem. Medan solen steg allt snabbare skar de trånga skorna in i fötternas hud och stora vätskefyllda blåsor växte fram, de sprack snabbt och resulterade i en svidande smärta och blod som fläckade de vita strumporna. Hon svor lågt, sparkade av sig skorna, tog dem i handen och sprang vidare utan. Marken var smutsig och hal, men fortfarande sval och det var nästan skönt att springa utan skor. Om hon tänkte på Simon blev det ännu skönare och det var värt den plågsamma springturen hem.

Solen föll redan in på hallgolvet när hon andfått pressade sig mot den bortre väggen för att undvika det livsfarliga ljuset. Så föll källardörren igen bakom henne och hon var i trygghet; instängd i mörkret. Nu hade hon i alla fall fått ett ljus inom sig; och detta ljus skulle hålla henne vid liv länge framöver. Det visste hon. Med en handen inpressad i munnen för att kväva ett glädjeskrik sjönk hon ned på golvet och andades ut. Belle kunde inte minnas när hon senast var såhär lycklig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0