Del I
Dörren gnisslade lätt. Förbannade gångjärn; hon hade smörjt dem så sent som i förra veckan men tydligen hade den gamla metallen redan torkat ut så att de nu lät som ett stort monster som gnisslade tänder. När hon böjde sig ned för att snöra av de kraftiga kängorna såg hon det tomma paret herrskor. Avsmaken vällde upp från magen genom halsen så att det började smaka bittert i munnen. Ett nytt par herrskor. Ett nytt par herrskor utan tillhörande herre. De var slitna i mörkbrunt läder, dock nyputsade med rena snören och nästan helt befriade från lera eller smuts. En rik herres skor. Ännu en rik herres skor. En rik herres skor utan sin herre stod i deras hall och hon visste mycket väl var skornas fyllning befann sig just nu. Och det var det som äcklade henne sönder och samman.
Hon mindes en gång när hon var mindre, en gång för några år sedan, när hon blivit så förbannad på att äckliga herrskor stod i hallen att hon tagit ett par och bränt upp dem. När sedan hennes mor och skornas fötter med tillhörande kropp upptäckt vad hon gjort hade hon fått en utskällning som hette duga. Hennes mor skrek, grät och slog henne. ”Varför gjorde du så? Förstår du inte vad det innebär? Var glad att du inte blir inlåst som en galning! Hur ska vi ha råd att betala ett par nya skor?” Efter det hade hon aldrig bränt någon rik herres skor, och inte någon rik herre heller.
Utan att säga något gled hon tyst genom den trånga, mörka hallen in till köket. Fönstret var litet och satt högt upp, det slank bara in tillräckligt med ljus för att hon skulle se skafferiet och det som fanns innanför de slitna trädörrarna. Hela huset gungade långsamt i den kraftiga höstvinden. Hon hatade huset, hon hatade hur det gungade fram och tillbaka, hon hatade de små mörka rummen, hon hatade den lilla stad det äckliga huset låg i och hon hatade allt hemmet stod för. Men snart skulle hon härifrån. Det var inte lång tid kvar nu… Sedan hon börjat arbeta i verkstaden för fem år sedan hade hon sparat nästintill varenda krona hon tjänat. Äntligen började det närma sig något. Hon hade redan köpt en biljett till tåget som passerade staden en gång i halvåret. Tåget åkte bara förbi, om man skulle med behövde man ha anmält det flera månader tidigare. Imorgon skulle hon ge sig av. Hon koncentrerade sig på att enbart höra vindens tjutande utanför medan hon gled genom hallen och vidare uppför den lilla trappan till hennes rum. När hon klivit in genom dörren fortsatte hon genast ut mot sin egenbyggda balkong. Med sin favoritbok i handen sjönk hon ned på det grovt slipade trägolvet och lutade ryggen mot de gamla, mossiga takplattorna. Vinden gled över ansiktet; det blåste alltid här. Alltid. Hon hade alltid undrat hur det vara att bo på en plats där det inte blåste. Fanns det sådana platser? Enligt hennes bok fanns de.
I boken stod mycket hon inte förstod, men mycket som verkade så vackert. Det var bilder med färger, färger hon aldrig sett i verkliga livet: kvinnor och män i likadana kläder; enorma maskiner; djur i alla former och färger; fåglar med vackra fjädrar; stora byggnader; sand; gräs; unika ord hon inte förstod men tyckte att de lät så vackra, såsom jämställdhet, rösträtt och rekonstruera; och självklart träd. Träd. Sedan hon för först gången sett en bild på ett träd hade hon drömt om dem. Drömt om att få se dem med egna ögon, få röra vid dem och beundra deras skönhet.
